Galleri Backlund är fyllt till bristningsgränsen med besökare under vernissagen av Sara Granérs nya utställning. Tuschteckningar, akvareller, keramiska objekt och broderier sprider ut sig i rummet. Granérs typiska fabeldjur syns nästan överallt och de som har följt hennes uppdateringar på Instagram vet ungefär vad de har att vänta. Utställningstiteln är ”Dagens ord” och verken har kryddats med tramsig göteborgshumor.
LÄS MER:Recension: Vårsalong – Galleri Backlund
Sara Granér är i dag en av landets mest kända serietecknare och satiriker. I hennes arbeten samsas det ytliga med det avgrundsdjupa och med ett fåtal ord fångas livets banalaste sidor. Genom att kombinera gulliga och ganska taffligt tecknade djur med abrupt vitsighet skapar hon en bitter reduktion av samtiden. Hennes humor är ganska makaber, men den blir aldrig becksvart. Den innehåller inte något som går över det anständigas gräns.
Genom att kombinera gulliga och ganska taffligt tecknade djur med abrupt vitsighet skapar hon en bitter reduktion av samtiden.
Utseendehetsen och åldersnojan kommer till uttryck i en hysterisk bild av ett djur, troligen en katt, som panikartat stirrar på sin egen reflektion i en badrumsspegel och säger ”Min hud, min hud, varför har du övergivit mig???” Granér sätter fingret på till synes världsliga fenomen som numera verkar ha nått oproportionerliga dimensioner. Hennes illustrationer av olika fåfängligheter får således en kritisk udd: gud har blivit hud. Offergåvorna går till skönhetsföretag. Hudvård är samtidens magi.
Granérs bilder gör sig långt bättre i massproducerade trycksaker än som exklusiva varor på ett galleri.
Akvarellen ”Inför döden är vi alla fika”, där två djurskelett festar loss på kakor och bullar, som om det inte fanns någon morgondag, är rolig. Charmig är också den rörliga skulpturen ”Robot som rör sig längs en linje” – en ömkansvärd figur gjord av kartong som vandrar i en cirkel. Man tycker liksom synd om den samtidigt som den sammanfattar människans kollektiva dumhet.
LÄS MER:Liv Strömquist undersöker varför vi inte blir kära längre
Mindre lyckade är alla de keramiska grisar som har placerats på podier i rummet. De framstår som en sorts samlarobjekt och säger egentligen ingenting. Jag kan dock tänka mig att de säljer bra.
I en intervju, vilken fungerar som en utställningstext, förklarar Granér att hennes uttryck har blivit mer öppet och att hon gärna vill ta ”det här lite tramsiga på ett stort konstnärligt allvar”. Frågan är om man behöver ställa ut på ett sedvanligt sätt för att ens verk ska tas på konstnärligt allvar? Personligen tycker jag inte det och jag anser att Granérs bilder gör sig långt bättre i massproducerade trycksaker än som exklusiva varor på ett galleri.
