LÄS MER:VM arrangeras på blodiga arenor
Ett minne:
Nyårsafton 1988. Det är veckor kvar till min trettonårsdag. Vi firar på Viña del Mars emblematiska restaurang Cap Ducal. Vid tolvslaget går vi ut för att se de fantastiska fyrverkerierna. Framför oss ligger havet, bakom oss på en kulle presidentens sommarpalats. Diktatorn Pinochet är där och soldater sitter i träden. Min pappa börjar ropa Libertad, Libertad, Libertad. Frihet, frihet, frihet. Han ropar högt, en del ser besvärade ut, andra instämmer och börjar ropa med, Libertad! Efter en bråkdel av en minut börjar militärerna närma sig. I samma ögonblick flyger min syster i famnen på honom. Pappa förklarar att han inte skrek Libertad, eller han skrek Libertad men inte frihet utan Libertad för att hans dotter heter Libertad. Jag stod en bit ifrån då, men nu är det är som att jag ser pappa framför mig. Var han rädd då?
Slagorden fyller just nu Chiles gator och torg. En av de vanligaste är ”No son 30 pesos, son 30 años.” Det är inte 30 kronor, det är 30 år. De 30 år som åsyftas är de 30 år som gått sedan diktaturen föll, eller avskaffade sig själv genom en folkomröstning 1988. Protesterna i Chile började i oktober med att studenterna protesterade mot höjningen av tunnelbanetaxan. Men de kämpade inte för sig själva, deras biljetter skulle vara fortsatt rabatterade, de kämpade för de andra, de vuxna, och därför började de andra kämpa för dem. Så började folk gå ut på gatorna, i Santiago, i Viña, i Valparaiso, i Arica, i städer, i byar, överallt, fler och fler. För varje dag har de spridit sig. Gamla slagord blandas med nya, äldre blandas med unga.
Det är som att masken till slut faller.
I Göteborg, Stockholm och Malmö samlas vi också. Vi som är här och inte där. Och på gatorna sjunger vi "El pueblo unido jamas sera vencido" som var en av de sångerna som bar Allende till makten. Den förste demokratiskt valde socialistiske presidenten i Latinamerika 1970 som går till val på social rättvisa, och att varje barn ska kunna dricka ett glas mjölk om dagen. Tre år senare krossas alla drömmar av en militärkupp. Jag har aldrig tyckt om sången, eftersom folket inte segrade, de dödades. Nu sjunger jag den för full hals. På en av de tusentals videos som delas sjunger en av Chiles och Latinamerikas mest kända sångerskor "Mon laferte la carta" av Violeta Parra. Det är som allt dött blivit levande igen. De döda sångerna av dödade sångare. De döda slagorden av torterade kamrater. De döda talen av avsatta presidenter.
Minnet av militärdiktaturen har väckts till liv av att president Piñera kommenderat ut militären på gatorna och på TV deklarerat att den folkliga mobiliseringen är ett krig. Rapporter har kommit om 20 döda, torterade, våldtagna, försvunna. Brott mot mänskliga rättigheter ropar Amnesty men militären fortsätter. Det är därför närmast komiskt att Svenska Dagbladet låter Mauricio Rojas skriva om demonstrationerna i Chile (23/10) som "plundrarmobbar". För mindre än ett år sedan var Rojas kulturminister i Chile under två hela dagar innan han tvingades avgå på grund av hans förnekelse av diktaturens offer. Han hade kallat El Museo de la Memoria, för ett montage, alltså det museum som finns för att tillvarata minnet av de dödade, torterade och försvunna. En man som förnekar historien kommer också förneka sin samtid. Det är ofrånkomligt. Jag ser en video från en av Valparaisos branta gator där människor går och militärerna slår på dem när de går förbi. Jag ringer min kusin. Han berättar om de gigantiska fredliga demonstrationerna som pågår varje dag, som inte uppmärksammas. Men de växer och de fortsätter. Esto no va parar.
Efter fjorton dagars intensiva protester och trots ihärdiga försök från president Piñera att stävja protesterna har han nu annonserat att landet inte kan vara värd för FN:s klimatmöte. Det är som att masken till slut faller. Direkt efter militärkuppen 1973 anlände Milton Friedmans Chicago Boys för att förvandla Chile till sitt första nyliberala experimentland. Stålbad efter stålbad tvingades på ett folk som inte får protestera (fint skildrat i "Chockdoktrinen" av Naomi Klein). Resultatet är en alarmerande ojämlikhet, sönderprivatiserad skolan, utbredd fattigdom och en medelklass som är belånad upp över öronen. Nu vill folket gå annan väg.
Nu är det nog säger folk, nog med rädsla, nog med klassklyftor, nog med privatiseringar.
Just nu i Chile, 30 år efter demokratins införande, 46 år efter den USA-stödda militärkuppens genomförande så skriver folk listor med drömmar på gatorna. Nu är det nog säger folk, nog med rädsla, nog med klassklyftor, nog med privatiseringar. Och jag vill dit men jag inser för första gången i livet att jag inte bara kan lämna allt och åka. Jag har något som binder mig här nu och för alltid. Mina barn. Vi är svenskar nu. Flykten valde oss och tog oss hit. Nu är detta vårt land.
Det som väckts till liv i mig när jag packar kastrullen till demonstrationen i Stockholm, laddar ner texten till "El derecho a vivir en paz" av Victor Jara, när jag ringer min kusiner är att jag börjar tänka på hur livet hade kunnat bli om kuppen aldrig inträffat. Om deras drömmar fått testats klart. Om jag levt där och kunna fira bemärkelsedagar med mina kusiner och lärt mig att laga empanadas och ägt en chilensk flagga. Hur hade livet blivit tänker jag om vi inte kommit hit.
Allt detta tänker jag – en un momento de la historia – just nu i Sverige – då vi är som minst välkomna här. Mitt nya land har förvandlats till en maskin som också krossar drömmar men helt demokratiskt och utan motstånd. Därborta, där jag kommer ifrån växer drömmarna igen lika snabbt som avokadon.
LÄS MER:America Vera-Zavala: 11 september är dagen då flyktingar blev till
