Ni vet hur vissa komedier gör att skrattet fastnar i halsen. Det händer när det bubblande fnisset skjuts ned med en mörk pil av ångest. Ofta handlar det om igenkänning. Vi både skrattar och krampar när vi ser oss själva eller vår egen vardag speglas i rutan.
Det är imponerande. Men kämpigt att titta på.
Nya serien "Filip och Mona", av och med William Spetz och Anna Granath jobbar på ett lite annat sätt. Den är ett veritabelt pilregn av obehag. Man hinner inte ens andas mellan giftsticken av dålig stämning, framme vid tredje avsnittet börjar det bli svårt att andas.
LÄS MER:Recension: "Watchmen" – HBO Nordic
Största anledningen är att Anna Granath är mycket bra i rollen som den utbrända, arbetstränande gynekologen Mona. Hennes skörhet, stress och oro inte bara hörs i rösten och syns i ansiktet. Den sitter i hela kroppen, hur hon rör sig, liksom med ett ständigt motstånd, i osynk med varje del av sig själv. Det är imponerande. Men kämpigt att titta på.
Ändå är ju detta någonstans en komedi, en mycket svensk sådan.
William Spetz gör det också bra i rollen som den tjugo år yngre killen Filip som jobbar i butiken där Anna arbetstränar och som är ekonomiskt och statusmässigt akterseglad av sina mer framgångsrika syskon. Olyckligt kär är han också och gör håglösa försök att dejta andra killar samtidigt som han gång på gång dumpas av snubben han egentligen vill ha. Filip ljuger för sig själv och andra, flyr in i telefonen. Mår skit.
LÄS MER:Recension: Solsidan (säsong 6)
Lägg till ett barn med dödsångest, ett iskallt äktenskap, en rattfylla och en korkad chef och ni fattar att muntrationerna har lite svårt att få plats i de knappa kvartslånga avsnitten. Ändå är ju detta någonstans en komedi, en mycket svensk sådan. Av den typen där ljusglimtarna är korta men efterlängtade i en gråskala av självhat och social utsatthet. Jag känner igen det så väl, det var så en stor del av barn- och ungdomslitteraturen var konstruerad i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Inte så konstigt att man flydde till Ed McBain.
Här finns en fin historia och detta är en välgjord serie med Anna Granath som sitt starkaste kort.
Den här typen av socialrealistisk komedi är annars en brittisk paradgren, saken är bara den att engelsmännen är väldigt mycket bättre på galghumor. Jag skulle behöva mer av sälta och självdistans för att kunna uppskatta Filips och Monas idoga kamp för att hitta sina platser i den här världen.
Men tro nu inte att "Filip och Mona" är kass. Inte alls. Här finns en fin historia och detta är en välgjord serie med Anna Granath som sitt starkaste kort. Det är bara det att den skaver så förbannat.
