”En vän till mig hade just börjat på en stor arbetsplats och märkte att det var enorma köer till toaletterna. Hon fattade inte varför först, men insåg sedan att folk inte kunde ta sina sekretessamtal ute i det öppna landskapet.
Jag har aldrig själv jobbat i öppet kontorslandskap, om inte scenen räknas som ett, och började tänka att jag inte riktigt vet vem det är gjort för. När vi har intervjuat folk, som arkitekter och stressforskade, så säger de flesta att det i grunden är en pengafråga varför vi bygger såhär, vi måste dra in på antalet kvadratmeter.
LÄS MER:Kontorslandskap – en stressfälla att se upp med
Visst finns det positiva aspekter, som att komma närmare chefen och att det kan vara bra att slippa stängda dörrar. Men vi har mest fått höra negativt. Folk blir jättestressade. Om du blir avbruten av något litet ljud så tar det upp till en halvtimma att återfå fokus. Folk blir trötta och börjar tvivla på sig själva och sin kapacitet. Hörselkåpor har blivit den nya stängda dörren, en signal till andra att du inte vill bli störd.
I många aktivitetsbaserade kontor har de typ rutschkana, pingisbord, saccosäckar, men man kanske helst hade velat ha en skön kontorsstol och lite lugn och ro.
Det har varit svårare än jag trodde att översätta detta till scenen. Vi har fått massor av exempel från stora företag där vi gjort studiebesök, men det har varit otroligt svårt att välja vad vi ska göra scener av. Var någonstans bränner det till? Vad är viktigt att göra något på? Men jag har försökt tänka ’det går, det går, det går’.
Vi har en fantastisk scenograf, Heidi Saikkonen, som har byggt ett kontorslandskap i abstrakt form. Det är som ett rutmönster, öppet men med höga trösklar. Och det finns ett bollhav! I många aktivitetsbaserade kontor har de typ rutschkana, pingisbord, saccosäckar, men de flesta kanske helst hade velat ha en skön kontorsstol och lite lugn och ro.
LÄS MER:Sockersöt svärta när Nina Hemmingssons serier blir teater
Historien följer tre mellanchefer: Kommunikationsavdelningen, HR-avdelningen och Ekonomiavdelningen. Jag är Kommunikationsavdelningen. Hon är lite fyrkantig, vill helst ha en vägg bakom ryggen och har svårt med sociala koder och att läsa av människor. Hon artighetssitter i bollhavet, för där ska det tydligen sittas, men vill egentligen helst inte.
Mycket kretsar kring toaletterna. Vi är ju tre på scen och alla behöver varsitt ostört rum. Det är mycket som utspelar sig på toaletterna. Där kan jag gå in och andas, ha det viktiga samtalet, sitta i tystnad och peta mig i näsan litegrann. Bara vara människa.
Kaffeautomaten låter hela tiden lite för högt, det är alltid någon jävel som ska trycka igång den så ljudet stör.
Från början lekte vi med tanken att ha underskriften ’En balett i två akter’. Våra två koreografer Josefina Samuelsson och Julia Sjönneby är hiphoppare i grunden. De har koreograferat scener om möten och ickemöten, stress och att förhålla sig till varandra, kaffeautomaten och skrivaren.
Alla vill visa hänsyn, men också ta den plats de behöver för att klara av sitt jobb. När det krockar så uppstår det dråpliga situationer. Folk överhör grejer de inte ska höra. Kaffeautomaten låter hela tiden lite för högt, det är alltid någon som ska trycka igång den så ljudet stör när det ska hållas tal i fikarummet.
De tre karaktärerna har en nyckelreplik: ’Jaha. Då får vi förhålla oss till det.’ Det blir något komiskt när de hela tiden försöker förhålla sig till allt. Jag hoppas det blir igenkänning för publiken hur det är att vara människa och försöka fungera så in i helvete hela tiden."
LÄS MER:Försöket till fars blir överlastat och segt
Premiärfakta
VEM:
Helena Gezelius, 37 år, är utbildad vid scenskolan i Göteborg. Hon har tidigare arbetat på bland annat Göteborgs stadsteater, Estrad Norr och Teaterl/SMOT, samt medverkat i filmer som ”Ego” och ”Din barndom ska aldrig dö”. På Hagateatern har hon bland annat varit med och skapat och spelat i föreställningarna ”Mens” och ”All min kärlek”.
VAD:
”Öppna kontorslandskap” är en nyskriven föreställning i regi av Åsa Gustafsson och det konstnärliga teamet. För manus står Sara Klingvall, Helena Gezelius och Åsa Gustafsson. På scen: Jan Ericson, Sara Klingvall och Helena Gezelius.
NÄR:
Spelas 18 oktober - 23 november på Hagateatern.
Helena Gezelius väljer
PLATSEN:
Längdskidspåret. Det kan vara ren magi på kvällen, i mörkret, knarrande snö, blek måne och tystnad. Vit dämpad stillhet och det egna andetaget.
PERSONEN:
Farmors kusin Inga i Alsace. Att få föra samtalet, det viktiga, på allvar men med glimten i ögat, på hennes veranda med ett glas rött – då önskar jag inte mycket mer. Hoppas att jag ska få vara lika vital i sinnet som hon när jag blir äldre.
SIFFRAN:
21. Gillar formen på siffran, och det är som att den har ett framåtdriv, är på väg och har satt ner foten. Tydligen står den också för känslighet, dualitet och kreativitet. Och kanske det viktigaste, balans och frihet.
