Romaner med naturalistiska ambitioner faller platt till marken när inte människorna skildras tillräckligt komplext. Romanfigurerna måste utvecklas, bråka med sina roller eller på andra sätt djupna för att inte vara spratteldockor. Annars förblir de trådbunden rekvisita som på sin höjd kan användas i sedelärande Kasper-teater.
Det är tyvärr vad som händer i Augustin Erbas tredje roman, "Snöstorm", i vilken romanfigurerna aldrig blir mer än summan av sina endimensionella egenskaper.
Ramberättelsen är enkel. Ett tåg fastnar i en snöstorm mellan Stockholm och Malmö. När Tomas beger sig till bistron för att proviantera träffar han oväntat sin stora ungdomskärlek Livli, hon som han trånade efter på Kungliga tekniska högskolan och som han inte har sett på över tjugo år.
LÄS MER:Radikalt om mörka pappaberättelser
Minnet av henne är fortfarande starkt.
Augustin Erba är en plikttrogen byggare av sin romankonstruktion. I stället för att gå rakt på berättelsen om den valpiga kärlekshistorien reser han ännu längre bakåt i tiden, till Tomas svåra barndom.
Den särbegåvade pojken förlorar i snabb följd sin lillebror, som dör, sin pappa som flyttar till USA och sin galna mamma som hamnar på psykiatrisk klinik. Han växer upp med en mäklare till morbror som ständigt dricker konjak, äter kött och badar bastu, allra helst med Tomas. För likt häxan i "Hans och Greta" groomar och göder morbrodern pojken med köttbitar och pommes, ständigt med ett glas konjak eller en öl i handen.
Här finns en skiss till en smärtsam berättelse om övergrepp som kunde ha vuxit ut till roman i egen rätt. Men snipp snapp snut flyttar artonåringen ut – och den egentliga berättelsen tar sin början.
Den visar sig vara en skildring av studiebegåvade kids som läser prestigeutbildningen Teknisk fysik i Stockholm. Äntligen befinner sig Tomas på en plats där duktighet och ansträngning värderas högt. Här mobbas han inte längre för sin begåvning.
Nu följer en serie moraliteter, varav de flesta handlar om alkoholens skadlighet. Kompisen Joakim gillar att supa och snacka om brudar. Tillsammans med de nyvunna väninnorna Eva och Livli pressar de Tomas att dricka så att han ska bli roligare.
LÄS MER:Recension: Ålevangeliet – Patrik Svensson
Grupptryck – bra eller dåligt?
Svar: Dåligt. Fyllan är en skärseld.
Fuska på tentor med miniräknare på toaletten? Definitivt dåligt. Leder till avstängning och skam.
Promiskuöst leverne? Ofrånkomlig tonårsgraviditet med därpå följande abort.
Grova skämt om tjejer i bastun? Nej, sådant leder snabbt till riktiga övergrepp.
Och det är förresten inte killen i filmen som har skrivit brevet.
Det blir förnumstigt i överkant. Men det är porträttet av den sexuellt öppna och utlevande Livli jag har svårast för. Hon är en donna som tagen ur en Godardfilm.
LÄS MER:Recension: "Jakten på Dawit" – Martin Schibbye
Snygg och smartare än grabbarna. Slår schacksnubbarna på fingrarna alla dagar i veckan. Får högst poäng på proven. Har älskare till höger och vänster. Hon är helt enkelt den norrländska präriens gudinna, en tjej med mörk och sorglig bakgrundshistoria som gör henne ännu mer oemotståndlig, och som gärna provar underkläder framför den pryde och rodnande Tomas. Han som håller på sin stränga kyskhet romanen igenom, också när de många år senare alltså träffas på tåget.
Tomas är duktig in i själen. Han står emot den förföriska sirenen. Om inte vit som snö, så grå som slask är han. Han blir sällan, om någonsin moraliskt komprometterad.
Varför inte? Varför så viktigt att skriva normcorelitteratur?
Hade Tomas hoppat över skaklarna skulle berättelsen fått nerv, nu besjunger den mest den trygga mittfårans lov.
