Vid vägens ände ligger Kvikkjokk. Förra veckan flammade björkskogen intensivt brandgul medan fjällhedens dvärgbjörkar och ripviden glödde i röda och purpurfärgade nyanser. Jag följde Kamajokk en bit uppströms och slog in på en klassisk stig.
Ja, Linné var där. Fast då, 1732, var det sommar – i Linnés landskapsskildringar är det för övrigt alltid sommar – och den tjugofemårige naturalhistorikern och blivande professorn i teoretisk medicin var i sitt esse.
Han upptäckte nya växter och förbannade myggen. Med samerna inledde han en livslång passion för de är härdigare och hälsosammare och hederligare än alla andra på jorden, menade han. Jojkandes i samekolt skulle Linné längre fram riva ner applådåskor från häpna forskare i England, Nederländerna och Sydsverige.
LÄS MER:Recension: "Bellman. Biografin" – Carina Burman
Samerna passade inte endast in i hans kultur- och samhällskritik, de bidrog även till att bana vägen för karriären. Snart nog skulle Linné bli den mest kände svenska naturvetenskapsmannen, både nationellt och internationellt. Och den positionen har bara stärkts under åren lopp.
Berättelsen om resan till Lappland, "Iter lapponicum", trycktes först 1811, förmodligen för att Linné inte iddes stöta sig med censuren. De vetenskapliga resultaten utgavs dock 1737 i "Flora lapponica", ett verk som kom att få stort genomslag eftersom kunskapen om såväl Lapplands flora och fauna som de exotiska samerna vid tidpunkten var obefintlig.
Betydelsen av lapplandsresan och vistelsen i Kvikkjokk är emellertid större än så. För det var där, runt Kvikkjokk, som den inkännande naturprosan och det undersökande reportaget – två bärande element i Linnés landskapsskildringar – för första gången kom till uttryck.
Till de egendomligare idéerna hör att hjärtat är ett uttryck för en maskulin princip och kommer från fadern, medan hjärnan stammar från modern.
Den som läst Linné inser snart det ofrånkomliga i att inte uppfatta hans liv som en rörelse mellan ytterligheter. I sitt första vetenskapliga verk, "Praeludia sponsaliorum plantarum" (”Förspel till växternas bröllop”) slog de passionerat vällustiga famntagen i brudsängarna över i en allmän lovsång till livet självt.
För Linné handlade det närmast om en vetenskaplig uttolkning av Höga visans kärleksbudskap. Med åldern mörknade dock hans sinne och med "Nemesis divina" (”Den gudomliga vedergällningen”) landade han tungt i Predikarens bottenlösa pessimism: allt är tomhet.
Eftervärlden har främst varit intresserad av den unge och gladlynte Linné, han som reste genom Sveriges landskap, införde sexualsystemet inom botaniken och vidareutvecklade den binära nomenklaturen. Det har emellertid skapat en lite skev bild av Linné; en bild som först nu ställts tillrätta i en modern och synnerligen välskriven biografi av idé- och lärdomshistorikern Gunnar Broberg.
"Mannen som ordnade naturen" kommer att bli ett standardverk och är att betrakta som Brobergs magnum opus. Genom närläsning av det latinska källmaterialet och det faktum att författaren besitter ingående kunskap om Linnéforskningen gör att biografin i flera aspekter breddar och fördjupar bilden. Inte minst genom att teckna de sociala villkoren samt rådande mentaliteter i frihetstidens Fattigsverige framträder personen Linné på delvis nytt sätt.
För en biografi över den systematiska botanikens ledargestalt rymmer boken rätt lite botanik och ganska få växter, fast det är ingen allvarlig kritik eftersom Broberg istället vidgar perspektivet inom andra fält. Genom välvalda citat från Linné själv växer bilden av en egensinnig naturhistoriker och filosof fram.
Filosof? Ja, eftersom han uttalade sig om världens struktur och mening var han en filosof. Skälet till att vi inte uppfattar honom som sådan är emellertid att han aldrig intresserade sig för andra i skrået.
LÄS MER:Recension: "Behandlingen" – Yvonne Hirdman
Till den nya biografins förtjänster hör analyserna av den åldrade Linnés tänkande och verk. En notoriskt svårbegriplig skrift är "Clavis medicinae duplex" (”Medicinens dubbla nycklar”) från 1766.
Gunnar Broberg uppfattar den som Linnés medicinska testamente och klart är att en myckenhet av Linnés vitalistiska och hälsoorienterade teorier ligger samlade i den skriften. Närmare bestämt handlar "Clavis medicinae duplex" om ett slags medicinsk utopi syftande till att få naturens system att överensstämma med medicinens – och vice versa.
Till de egendomligare idéerna hör att hjärtat är ett uttryck för en maskulin princip och kommer från fadern, medan hjärnan stammar från modern. Av vilket följer att förnuftet i naturen skulle vara kvinnligt. Att den gamle professorn i teoretisk medicin blev feminist på gamla dagar är en överraskning om det stämmer. Och Gunnar Broberg bjuder på många överraskningar.
