Tänk tvärtom i kreativt hus
Lärandets hus är något så unikt som ett laboratorium för kreativitet. Dessutom helt gratis på en öppen yta mitt i ett anrikt universitetsområde. Här finns 300 fysikaliska leksaker.
Denna tisdag är sjätteklassare från Göteborgsregionens internationella skola, ISGR, på besök.
Efter en kort introduktion låter Per-Olof Nilsson – eller P-O som han alltid kallas – eleverna själva pröva på Kaospendel, Oscillerande stav, Dansande borste, Thomsons ring, Rijkes rör och allt annat.
–Om människor inte hade experimenterat hade vi fortfarande varit kvar på stenåldern. Gå nu runt och gör vad ni vill. Alla experiment här kan ni göra hemma i kväll, säger professorn till eleverna.
”Learning by doing” – det är så han tänker om pedagogik.
Eget utforskande, egna erfarenheter och kroppsminne är en överlägsen grund för livslångt lärande.
Känslor är lika viktiga för tänkandet som förnuftet. Emotioner tillsammans med ekvationer, inte antingen eller.
I slutet av experimentsessionen håller P-O Nilsson en bejublad show.
Han visar en leksaksbil som drivs med vatten, kyler ner en ballong så att den blir platt som en pannkaka och låter flytande kväve dansa som älvor över golvet.
–Våga testa! Tänk inte bara rakt fram utan tvärtom! Gå till vänster i stället för till höger, upp i stället för ner! Då får ni Nobelpris, uppmuntrar han tolvåringarna – en ålder som han menar är särskilt öppen för kreativt tänkande.
Tänkte på tvärs var just vad P-O Nilsson själv gjorde när han en dag lekte med sin katt.
Han höll den upp och ner i tassarna och släppte taget. Ändå landade katten på fötterna. Varendaste gång.
Hur kunde det komma sig, funderade han och konstruerade en mekanisk katt av stål och fjädrar.
Just rotation är något av det mest komplicerade en fysiker kan ge sig in på. Men P-O Nilsson lyckades få katten att vrida och vända på sig i luften.
Han kom fram till att katten landar på alla fyra därför att den roterar sig inbördes. Framkroppen och bakkroppen vrider sig åt olika håll.
–Våra naturlagar säger att det är förbjudet. För att kompensera det vänder universum på katten. Det är en fantastisk tanke. Det var ett exempel på lite crazy grundforskning, men alla uppfinningar, om det så är ångturbiner, bilar eller datorer, kommer ur lek, säger P-O Nilsson.
Just denna ”crazy grundforskning” blev sällsynt framgångsrik. I sin förlängning ges det nu en tvåårig mastersutbildning i ”Sports and technology” på Chalmers.
I sitt arbetsrum en trappa upp från experimentverkstaden, också det en öppen yta med full insyn, bjuder professorn på snabbkaffe men låter sitt eget kallna i koppen.
Han hämtar sin dator och visar en kattvideo, reser sig för att plocka ut några papper ur en hög, går fram till räcket och pekar på rökringsmaskinen nere i experimentlokalen.
–Tolvåringar älskar att göra rökringar. De vill använda sin kropp och då aktiveras kroppsminnet, det kinestetiska minnet. Vem som helst får sno vilka som helst av mina idéer. Det är bättre än att jag tar dem med mig till himlen, säger P-O Nilsson.
Lite motvilligt sitter han stilla en stund och berättar om sin bakgrund.
Född 1939 och uppvuxen på en lantgård på Varaslätten. Byggde vassbåtar och skickade flaskpost på Lidan.
–Jag var intresserad av alla ovanliga fenomen. På cirkus såg jag svävande damen och trollkonstnärer. Då blev jag illusionist. Sedan kom astronomin. När jag var 16 år upptäckte jag att planeten Mars plötsligt gick baklänges, vilket den faktiskt kan göra i en så kallad skenbar retrograd rörelse. Det blev ett reportage i Lidköpings tidning …
… och där var P-O Nilssons tålamod med det längesedan förflutna slut.
I stället erbjuder han sig att ta en kopia på en gammal artikel om uppväxt och forskarkarriär. Under utbildningen i Teknisk Fysik på Chalmers blev han ”omåttligt intresserad” av materialfysik. ”Varför var guld gult och koppar brunt? Ingen visste.”
–Jag blev världsledande inom området materialfysik, konstaterar han kort.
Inte heller vid denna livsfas vill professorn uppehålla sig.
I stället hoppar vi raskt vidare till tiden kring pensioneringen för över ett decennium sedan. Under Vetenskapsfestivalen 1997 blev P-O Nilsson inbjuden att samla ihop några experiment och delta i en tävling på Lindholmen. Succé.
–Jag rafsade ihop 30 experiment och kom på delad förstaplats.
Var det så enkelt, tänkte han, och bytte ut sitt spännande men smala forskningsområde till det bredare och mer folkliga Tillämpad informationsteknologi, och det var då hans karriär började på ny kula.
–Jag började bredda mig och gick utanför mina skaklar. Jag hade aldrig undervisat förut och när jag kom in i den världen blev jag lite chockad, det var inte alls lika proffsigt som inom fysiken. Jag hade mitt tänkande från naturvetenskapen och såg allting med andra ögon. Det blev fruktbart, säger P-O Nilsson.
Själv kom han att ägna allt mer tid åt att sätta sig in i den samtida hjärnforskningen.
–Den moderna neurovetenskapliga didaktiken ger oss verktyg så att alla kan mångdubbla sin kreativitet. Kreativiteten är inte medfödd. Inte statisk, utan plastisk. Men i skolsystemet, även på universitetsnivå, premieras fortfarande kunskapsinhämtning. Jag skulle vilja införa ett ämne som jag kallar seriös kreativitet, säger P-O Nilsson.
Han hävdar att vi med mer gränsöverskridande tvärtom-tänkande skulle kunna lösa mängder av samhälleliga problem som i dag tycks oss oöverstigliga.
P-O Nilsson har därför initierat Forum för tillämpad neurovetenskap, ett nätverk av bland andra neurovetare, industrifolk, psykologer och pedagoger.
–Om vi kunde applicera kunskaperna om hjärnan i all undervisning skulle vi kunna ta klokare beslut. Då skulle vi inte bara få ett bättre samhälle utan också en lyckligare och mer kreativ befolkning.
