För mig fungerar inte bilden av eld som metafor i klimatsammanhang. Det jag istället får för ögonen är en våg. För mig är den mest skrämmande. Alla dessa öar som är på väg att förintas genom att vattennivån stiger. Alla dessa människor som är dömda att dö, drunknade av en stor våg för att vi så gärna vill fortsätta leva som om allt är som vanligt. Men vågen för mig innebär också en rörelse. Den klimatrörelse som vi ser med anor och rötter långt tillbaka.
LÄS MER:Klimatet är den femte karaktären i Galeras roman
Det finns två bilder av klimataktivister som hänger ihop men som till det yttre är totalt motsatta. En bild är på allvarstyngda unga människor som flödar fram i klimatmarscher runt omkring i världen. En bild av kamp. Den andra bilden är ett lik. En död kropp, lemlästad, torterad. En aktivist som genom sin kamp för jorden, skogen, mot gruvan och bolaget avrättats. För kampen mot aktivisterna har trappats upp. Brasilien leder dödsligan, men många länder står på tur därefter för att attackera dem som står i frontlinjen, de som Naomi Klein i "Det här förändrar allt" kallar för Blockadia.
För det finns några människor, jag tillhör dem inte, som redan nu agerar för att deras hus brinner. Som ursprungsbefolkningarna i Amazonas. Eller aktivister som vill få fler att ställas inför ett aktivt val.
Den här veckan är en vecka i världen där FN går till möte om jordens framtid, och där elever, aktivister, urfolk, människor över hela världen gör en våg av aktiviteter.
LÄS MER:Hur mycket islamofobi tål Sverige?
På Bokmässan i Göteborg anordnas det Klimatkväll i samarbete med Dagens Nyheter. Men jag ser ingen eld. Ingen röst från urfolk, trots att det just nu i Sverige pågår en oerhört avgörande rättegång om Girma Sameby. Varför står inte Sofia Jannok på scen? Inte heller ser jag någon våg. För den stad där vi alla kommer vara hotas av översvämningar och för aktivisterna i Göteborg är det två stora frågor som står i fokus. Utbyggnaden av Preem i Lysekil och fossilgasterminalen. Varför står inte Extincition rebellion på Konserthusets scen?
Och jag kan inte låta bli att tänka på en rad i Nabila Abdul Fattahs dikt "Avsändare":
”Öppna era – ögon, ni är inte Stevie Wonder”.
Uppställningen är bländande vit och hade lätt kunnat misstas för ett samtal om de som vann på senaste budgeten. De som tänder eld och surfar på vågorna.
