"Asylrätten i dess nuvarande form bör avskaffas", säger den ljusa mansrösten som ringlar ur radion i köket, "för den fungerar helt enkelt inte i praktiken."
"Skälet är att asylrätten innebär en förpliktelse att ta hand om de flyktingar som kommer hit", fortsätter han, "och det europeiska kollektivet inklusive Sverige lever inte upp till detta, utan gör i stället allt för att hindra dem från att komma hit. En vacker tanke, men orealistisk i vår tid, eftersom den hotar att åstadkomma en systemkollaps."
LÄS MER:Recension: "Väderfenomen" – Anna Fock
Så vår vägran att uppfylla en konvention vi undertecknat för att den nu skulle tvinga oss att öppna inte bara våra hjärtan, utan också våra plånböcker, utgör alltså ett argument för att avskaffa den.
Det är svårt att tänka sig en mer blodisande illustration till det– nota bene tyska – talesättet att sentimentaliteten är cynismen på semester, så jag stänger av och återupptar läsningen av "När vinden exploderar mot min hud", den syrianska journalisten och poeten Suzanne Ibrahims känsliga och drabbande dagbok från Damaskus under de två första krigsåren 2011–2012.
Ibrahim, som sedan ett år tillbaka är organisationen Icorns första fristadsförfattare i Östersund, började skriva dagbok strax efter millennieskiftet, som en ”renande ritual, ett sätt att begrava mina sorger”. I dagboken skildrar Ibrahim på genomskinlig, samtidigt passionerad och avspänd prosa, Syriens sönderfall i fyra delar och en epilog, med hemstaden Homs och Damaskus som magnetpoler.
Den valörrika prosan, i förtjänstfull översättning av Anna Jansson, tar med läsaren på en lång och obönhörlig nedstigning krets för krets i ett inferno, in i en värld som läggs i grus, gata för gata, hus för hus. Grannar blir angivare, ungdomar kidnappas och påträffas lemlästade, allt med det torra, allt intensivare knattret från automatvapen på soundtracket.
Upplösningen av identitet och samhörighet driver fram en religiös backlash som slungar samhället tillbaka till bortom Ruta Gå, där allt är tillåtet och ingenting är sant. Men kriget, ödeläggelsen, är inte blott och bart en syrisk angelägenhet. Om det storpolitiska spelet som komma skall och nu sju år senare är utgångsvillkoret, skriver Ibrahim: ”Varken det utländska militära ingripandet som skymtar vid horisonten eller … ekonomiska påtryckningar kommer (att) hjälpa. Vi får vänta på mirakler och … lägga om våra sår…”
I dagboken skildrar Ibrahim på genomskinlig, samtidigt passionerad och avspänd prosa, Syriens sönderfall
Ibrahims själsfrände, bundsförvanten Nizar, lånar av poeten Mahmoud Darwish bokens titel: ”Skottlossning, Allahu akbar, balkonger fulla av folk… Jag insisterar på Mahmoud Darwishs sällskap: ’När vinden exploderar mot min hud / döper jag allting till dess namn. / Sorgen och natten krossar jag / med mina bojor.’”
I "När vinden exploderar mot min hud" frammanar Ibrahim utan åthävor och yvig gestik ett myller av människoöden som kommer oss nära. I två avsnitt med rubriken ”Inte på nyheterna” berättar Ibrahim om hur hon försöker ”läka tidens kropp”. Hon ser på filmer, huttrar sig igenom strömavbrottens kalla nätter, talar med taxichaufförer, för att de färdas över hela staden, träffar folk och får höra deras historier.
Ett av dessa hjärtskärande öden är historien om Ibrahims unga vän, den vackra Sara, som blir träffad av en kula i huvudet och hennes minne blir utplånat. Hon, som skulle fylla tjugofyra, har inte längre något förflutet. Hennes vackra ansikte är intakt. Den enda skillnaden utifrån sett är ”de numera tomma ögonen”.
LÄS MER:Recension: "Heimat" – Nora Krug
Hennes ”hjärtevän” – vilket vackert och oförskämt gammaldags ord det är, så tack till översättaren! – sitter i isoleringscell. Han står inte ut och ritar ett tågfönster på väggen och befriar sig genom att hoppa ut genom det. Blodet från hans krossade skalle rinner över väggen och han glider ”bort som ett moln över himlen”.
Jag skulle kunna rada upp citat efter skimrande citat av poetisk precision ur denna konstnärligt behärskade tragedi som låter oss se hur föreställningar och ideologier och doktriner och cynism driver ett folk ut i en öken av ensamhet och ut på ett hav i läckande farkoster: ”Än en gång dansar döden med mina tankar.”
