Ulf Karl Olov Nilsson – även känd som UKON – är poet och psykoanalytiker, två roller han med framgång förenar. Tydligast blir det i hans essäer, som ”Glömskans bibliotek” från 2016. Men de dubbla perspektiven syns i allt han skriver. I hans dikter utgör civilisationen en tunn fernissa över vansinnet; vardagsspråkets klichéer en bräcklig sköld mot oordning och formlöshet.
LÄS MER: GP:s kritiker recenserar "Glömskans bibliotek" av Ulf Karl Olov Nilsson
Det finns en humor i den där hjälplösheten, i människans försök att med språket bringa reda i det inre kaoset. Och UKON är ovanligt rolig. Jag har sällan skrattat så mycket åt en dikt som åt hans homofona översättning av Första mosebok (ur ”Stammar”), överförd direkt från hebreiskan, ett språk han inte kan. Det skulle då vara åt den hysteriska dikten ”Jag ville vara poet” (ur ”Brukaren”), som gör sig allra bäst när han själv läser upp den.
Poesiuppläsningar råkar vara ett av ämnena för UKON:s nya bok. I ”Röstautograferna” granskas den mänskliga rösten, ett fenomen som man, med tanke på röstens nära relation till språket, kan tycka att författare ägnar förvånansvärt lite uppmärksamhet åt.
Rösten är intim, personlig, just därför skrämmande.
Kanske har det att göra med röstens karaktär av pinsam kroppslig realitet. Rösten är intim, personlig, just därför skrämmande; ett ovälkommet världsligt bihang till ordens transcendens. Eller som UKON skriver: ”Man är för utelämnad åt rösten och rösten lämnar ute för mycket.”
Boken består av tre delar. De inledande och avslutande – ”Kören” respektive ”Tragedin” – drar åt ett mer konventionellt poetiskt håll, medan det mer omfattande mittpartiet, ”Anteckningar om rösten”, bildar en tematisk stomme. I korta stycken resoneras här kring allt från dövstumhet, körsång och Emily Dickinsons tystnad till författarens egen far, som blev döv när sonen var liten (och vars sista ljudinspelning finns bevarad på ett knastrigt kassettband).
Språkets spänst och klarhet, den lätthet med vilken UKON rör sig mellan ämnena, gör läsningen oupphörligt givande.
Språkets spänst och klarhet, den lätthet med vilken UKON rör sig mellan ämnena, gör läsningen oupphörligt givande. Allra bäst är de självbiografiska och mest konkreta partierna, som de om just poesiuppläsningar. Första gången han var på en sådan, skriver UKON, erfor han ”en upplevelse av skam eller rentav avsmak över den solitära och pretentiösa rösten”. Den skammen tycker han sig senare ha sett när han själv läst dikter inför publik.
Jag skulle tro att de flesta som besökt eller deltagit i en poesiuppläsning känner igen sig. Och UKON har nog rätt när han menar att blicken inte i första hand uttrycker ett hat mot poesin, utan snarare speglar ”poesins egna förakt för sig själv”. Poesin, denna ”den mest sublima och mest värdelösa av genrer” – det finns en outhärdlig perfektion i hur den vanligen framförs: på scen inför en grupp människor som mest vill dricka gratisvin, av en enda okarismatisk gestalt som alltid är bättre på att skriva än att tala.
”Röstautograferna” får mig annars att tänka på hur Theodor W Adorno en gång karaktäriserade essän som form: ”den säger vad som faller den in, avbryter där den känner sig färdig och inte när ämnet är uttömt”. UKON driver inga särskilda teser, och i den mån det ändå sker, säger han gärna emot dem. Oftast lämnar han helt enkelt diskussionen bakom sig, hoppar vidare till nästa infall, nästa produktivt spekulativa övertolkning.
En sådan stil kan lätt bli garderad. Men så uppfattar jag den aldrig, bara som grundad i en genuin ödmjukhet inför ämnet. Texten visar läsaren sina blottor, säger: titta, jag kom inte längre! Så blir den rörligare, mer tänkande och dynamisk än om den velat pracka på en sin världsåskådning.
Märklig är emellertid den lätt bisarra användningen av det grekiska språket, som UKON kommer in på via bland annat Anne Carson. I princip samtliga grekiska ord är felstavade: till exempel skrivs φωνή (”fone”, röst) som πηονε, alltså ”peone”, och κακοφωνία (”kakofonia”, kakofoni) som κακοπηονψ, ”kakopeonps”.
Till en början irriterar jag mig på slarvet, då det ju underminerar hela textens auktoritet. Men efter ett tag börjar jag tycka att det är kongenialt. Genom att uttala de grekiska orden – det vill säga, genom att använda sin egen röst – upptäcker läsaren ännu en glipa i det verkliga. Hon blir medbrottsling och detektiv i ett, uppmärksam på glappet mellan det som står och det som åsyftas. Mot det glappet öppnar sig alla bra texter – inklusive ”Röstautograferna”.
Ulf Karl Olov Nilsson är medarbetare på GP Kultur. Därför recenseras "Röstautograferna" av Rebecka Kärde, kritiker på Dagens Nyheter.
