I sitt sommartal föreslog Moderatledaren Ulf Kristersson en samling mot gängvåldet. Han ville se kraftiga åtgärder och det direkt. Ett tiopunktsprogram fanns till och med klart.
Mot den bakgrunden skulle man ju kunna tro att han skulle välkomna den inbjudan inrikesminister Mikael Damberg nästan omedelbart gick ut med i positiv anda. Men nej.
Istället var Kristersson ovanligt upprörd när de två möttes i SVT:s Agenda för ett par veckor sedan.
Han ville inte ha några samtal. Han ville att man skulle gå från ord till handling.
Nu tillhör det ju vanligheterna att politiska beslut föregås av någon slags process, så varför var Moderatledaren så upprörd?
Förklaringen är ganska enkel. Om samtalen hade blivit en succé hade regeringen inte bara vunnit ett antal poänger på det, den hade dessutom vridit ett bra vapen ur händerna på Moderaterna under överskådlig tid. Det hade varit svårt att säga att regeringen är handlingsförlamad, att regeringen inte gör någonting åt den tilltagande gängbrottsligheten, om man själv varit med och tagit fram åtgärdsprogrammet.
Moderaterna stod alltså inför ett problem.
Som tur var fick de god hjälp av statsministern att lösa det.
Som bekant valde ju regeringen att ställa Sverigedemokraterna utanför samtalen.
Detta tyckte inte bara Moderaterna och Kristdemokraterna var underligt, de fick också med sig Centerpartiet och Liberalerna på samma tankar.
Ingen bra start
Oavsett vad man tycker om SD:s medverkan i samtalen var det självfallet ett bakslag för regeringen. Istället för att framstå som handlingskraftiga, samarbetsinriktade och konstruktiva lyckades de putta samarbetspartierna C och L en bit ifrån sig. Och dessutom: de lyckades än en gång ställa Sverigedemokraterna i centrum för svensk politik, trots att det egentligen handlade om någonting helt annat.
Ingen bra start, alltså.
Hur det låtit inne i förhandlingsrummet vet vi ännu ganska lite om. Men Moderaternas rättspolitiske talesperson har från dag ett varit ungefär lika skeptisk som Ulf Kristersson var när Mikael Damberg bjöd in till samtalen.
Budskapet har varit att det gått för långsamt och att regeringen inte är beredd att gå tillräckligt långt.
Alltså: vi förstår allvaret, vi är beredda att ta ansvar. Men dessvärre leds landet av en regering som inte ser gängbrottsligheten som något större problem.
Att Moderaterna skulle lämna samtalen har mer eller mindre legat i luften hela tiden. Att de skulle lämna ifrån sig möjligheten att fortsätta kritisera regeringen för att den gör för lite mot den grova brottsligheten verkade aldrig särskilt troligt.
Att Kristdemokraterna skulle lämna i samma ögonblick var förstås helt väntat, och för den politiska spelplanen gör det varken från eller till.
Bitter eftersmak
Men att Liberalerna valde att göra samma sak är ett större bakslag för Stefan Löfven. Partiet har ett desperat behov av att profilera sig under den nya partiledaren. Och med såväl en rättspolitisk talesperson som en ekonomisk politisk talesperson som var emot januariavtalet framstod det redan tidigare som det minst pålitliga av regeringens samarbetspartier.
Så, även om regeringen nu kan lägga fram det mest omfattande paket vi skådat mot gängbrottsligheten är det nog med en rätt bitter eftersmak för statsministern.
Och risken är stor att väljarna uppfattar att de bevittnat politik när den är som sämst, snarare än handlingskraft och samling kring ett viktigt samhällsproblem.
