Allt som är trasigt går att laga

Solen hade strukit ut märkena i ansiktet efter lakanen. Hon satt på bänken utanför ingången, eftersom de inte fick gå längre än att de syntes från fönstret. Marlboro-paketet som legat inlåst i säkerhetsskåpet kändes så lätt, nästan viktlöst. Till skillnad från henne, som bara växte och växte. Hon kände inte igen sig själv när hon såg sig i spegeln. Alla linjer i hennes ansikte hade suddats ut. Kvar fanns bara en suddig, diffus vålnad. Hon tände en cigarett. Pustade ut röken med ojämna mellanrum. Varje cigarett förkortar livet med en dag, det hade hon läst i en tidning. Lättnaden steg och bildade ett moln. Hon skulle ha en dag mindre att vakna upp med blöta sängkläder. En dag mindre att borsta tänderna med sönderbitna strån. En dag mindre att ljuga om katten och hans klor. Hon ringde på klockan till avdelningen. Den blå mockasinen i plast hade ett stort hål i botten, men hon brydde sig inte. Lämnade små pölar efter sig där hon gick längs korridoren på Drottning Silvias barnsjukhus.

LÄS MER:Hannah Montana

När Minna var liten fick hon höra att hon hade ett bra minne. De kallade henne för Minna-med-minnet och bad henne rabbla decimaler av pi. Hon kunde alla telefonnummer till klasskompisarna, hade memorerat varenda en från listan de fick i början av terminen. Såsmåningom byttes kompisarnas siffror ut mot matens. Minna räknade allt. Även minttuggummi. Och hostmedicin. Bamba blev ett stridsfält där hon behövde försvara sig själv. Kompisarna anmärkte på hur lite hon åt, samtidigt som de skojade om sitt eget ätande. En av hennes vänner hade skrattat åt sin tallrik och sagt: Jag önskar att jag hade en ätstörning, då skulle jag i alla fall vara smal. Att smal var lika med lycka, det hade de fått lära sig tidigt. Men om veckor i rullstol och sond genom näsan var lycka, då ville Minna inte vara lycklig.

LÄS MER:Flickan på centralen

Bordet i skapanderummet var täckt av ofärdiga teckningar och halva pärlplattor. I mitten låg delar av pusslet hon började med igår. Hon var egentligen inte så bra på att pussla, men hade fastnat för motivet: en bild av Drottningtorget i rusningstrafik. Där rymdes allt. Spårvagnar som rullade fastän det gick snabbare att gå. Människor som stod tysta, fastän de hade så mycket att säga. Hon pusslade systematiskt. Delade in bitarna som var kvar efter färg och mönster. Tillslut fattades bara en bit. Hon letade länge, ville inte ge upp. En kväljande lukt spred sig från köket. De skulle få fisk i dag, det hade hon sett på menyn. Hon skyndade sig, grävde i lådor med torkat lim och skrovliga pennor. När hon äntligen hittade en bit tillhörde den ett annat pussel. Vid matbordet kom gråten, tyst och fullständigt öronbedövande. Sjuksköterskorna förstod inte att tårarna på tallriken kom från något så världsligt som en pusselbit.

Minna minns första dagen på gymnasiet. De nya conversen som skavde och korridorerna som aldrig tycktes ta slut. När de hade upprop blev hon placerad bredvid en tjej med långa, mörka ögonfransar och fler fräknar än Minna kunde räkna. Tjejen, som enligt lappen på bänken hette Alva, tog upp en påse med tuttifrutti ur sin ryggsäck. Alva måste ha sett att Minna iakttog henne, för hon sa: Jag tänkte fråga om du ville smaka, men du ser inte ut som personen som äter tuttifrutti på måndagsmorgnar. Minna undrade hur en sådan person såg ut. Hon tänkte att det nog var en glad person. Kanske en som skiter i om det finns något mellanrum mellan låren. En som vågar vara med på simprovet trots att alla andra tjejer har kollektiv menstruation. Eller kanske en person som gläds åt dagarna i stället för att längta efter att de ska ta slut. I så fall ville Minna bli en sån person.

LÄS MER:Sara Garib har snart första diktsamlingen klar

En sjuksköterska knackade ursäktande på dörren. Klockan var sex på morgonen och det var dags för vägning. Hon hade inte sovit något i natt heller. Vaknat varje gång ficklampans sken snuddat vid hennes ansikte. Halvsovande tog hon på sig morgonrocken och vandrade längs den nedsläckta korridoren. Även medicinrummet var mörkt, det enda som lyste var siffrorna på vågen. Hon tyckte att det siffrorna visade var allt annat än lysande, men var för trött för att känna sig besvärad. För trött för att känna något alls.

Ibland kunde Minna tänka på den där måndagsmorgonen för två månader sedan. Hon tänkte på hur hon frös, trots att bilen var uppvärmd av solstrålar och sensommardoft. Minna hade fyllt sin gamla fotbollsväska med pappas stickade tröjor. Hon satt i baksätet, bland blomkrukor och tavlor som skulle göra hennes rum mindre sjukhuslikt. Minna tänkte att det nog skulle bli svårt eftersom det var just ett sjukhus hon skulle bo på. Bilresan som skulle ta fem minuter, kändes oändlig. Som för att dra ut på lidandet ännu mer blev de tvungna att stanna och tanka på vägen. Minna gömde sig i baksätet. Bara inte nån pratade med henne, tänkte hon. I samma stund knackade någon på fönsterrutan. Det var en av mammas kollegor. Minna vevade ner och hälsade, försökte tvinga fram ett leende men hade glömt hur man gjorde. Kollegan måste ha fått veta vart de var påväg, för hon sa: Minna, lova mig att sluta med det här nu. Män gillar former, inte benrangel. Minna ville säga åt kvinnan att det enda hon ville var att sluta men att männen i synnerhet inte gjorde det enklare och att världen är så trasig och skadad och helt jävla förstörd av alla människor som tycker och tror sig veta allt om alla.

LÄS MER:Fördomar i fokus när GP:s skrivartävling avgjordes

Men Minna förblev tyst. Och bilen, den åkte vidare mot avdelning 336.

September hade blivit oktober och gympaskorna i hallen hade bytts ut mot kängor. Förväntansfullt snörade hon på sig sina, ett par röda Dr Martens, och bad en sjuksköterska låsa upp dörren. Sedan en vecka tillbaka hade hon fått börja ta promenader på egen hand. Tjugo minuter, två gånger i veckan. Tillvaron på slutenvården hade fått henne att uppskatta det mest basala. Som att få en kopp te på kvällen. Eller att duscha utan att någon ser på. Hon klev ner för trapporna och ut mot det fria. Härlanda tjärn låg spegelblank mellan träden, och det knastrande ljudet under skorna höll samma takt som hennes hjärtslag. Hon gick ner till stranden och såg konturerna av sitt ansikte på vattenytan. Hennes egen yta hade aldrig känts så oviktig som nu. Hon tänkte att hon skulle vilja dyka ner i djupet. Utforska det som inte syns från ovan. För någonstans där nere fanns hon fortfarande, det visste hon. Hon mindes den gamla Minna. Den glada, lekfulla Minna. I samma stund skymtade hon något färgglatt vid vattenbrynet. Det var en liten, ensam pusselbit med samma färg och form som den pusslet saknar. När Minna kom tillbaka till avdelningen hade hon biten i fickan. Det ofärdiga pusslet i skapanderummet låg kvar där hon hade lämnat det. Men hur hon än vred på biten, passade den inte in. I stället greppade hon tejprullen och virade den runt pusselbiten. Allt som är trasigt går att laga, tänkte hon. Man behöver bara lite fantasi. Och en jävla kämparglöd.

Ellen Nilses