Djävulen bär inte längre Prada. Det är inte längre lyxmärkena som inleder oss i frestelse, utan de sociala mediernas falska löfte om social kärlek som bara gör oss ännu mer självcentrerade. Nej, jag har inte läst en ny essä om sociala mediers inverkan på oss, utan Alice Dadgostars debutroman "Roxy", som utspelar sig i den nya Instagramgenerationens kulisser.
Roxy bor i Malmö, läser en skrivarutbildning, går på klubbar, lyssnar på Lorentz och Moodymann, läser Athena Farrokhzad och Elis Burrau, och följer Tone Schunnesson på Instagram. Hon undrar huruvida Knausgård blivit fascist och huruvida genusfrågan existerar för rika människor med vältränade kroppar när hon ser filmen "Call me by your name".
LÄS MER:Recension: "O" – Judith Kiros
Roxy brukar gå ut med 27-åriga dj:s, men är också bisexuell, vilket inte är så lätt för en mor att fatta. Till en början kretsar det mesta kring vilka bilder och undertexter hon skall lägga på Instagram. Men så småningom inleder hon en seglivad, mycket tragikomisk, på-väg-att-bli-ihop-relation med Josef, en extremt charmig, men osäker kille som försöker ge henne skuldkänslor för diverse övertramp som egentligen inte är några övertramp.
Hans överkänslighet gör att hon är rädd för att göra fel, vilket inte blir bättre av hans hårda kritik av hennes skrivande, för Roxy drömmer bara om en sak – att bli en lyckad författare, helst utgiven på Bonniers. Men vad i hennes liv skall hon skriva om, med tanke på att alla omkring henne är ”fuckade i huvudet”, ”utbrända och paranoida”?
"Roxy" är en brokig roman om allt och inget på samma gång, en dagboksroman, en nätverksroman som hela tiden namedroppar, en hetsig SMS-roman, en härlig flowroman som släpper kontrollen över sin egen tillblivelseprocess. På många sätt är den som en trashigare variant av Martina Lowdens "Allt".
För om ”M”, romanhjältinnan i "Allt", trodde att alla hennes sorger kunde botas med bra litteratur, så tycks Roxy vilja bota alla sina sår med populärkulturella referenser och coola barhäng. Ibland känns romanen som en längre krogkrönika i Nöjesguiden när Roxy och hennes kompisar hänger på både Plan B, Jesusbaren, Misoteket, Möllan och Inkonst.
Romanen känns både oavslutad och icke-genomarbetad. Men det stör mig inte så mycket, eftersom det var länge sen jag läste en debutant med en sådan fräschör och förmåga att skriva så slagfärdigt och igenkännande. Det är också första gången jag läser en roman som tar sig an ångesten kring like-kulturens baksida och den omedelbara självrannsakan som kommer när man ”bara” fått 41 likes på ett instagraminlägg.
LÄS MER:Recension: "Om hasch" – Walter Benjamin
Vem hade trott att det gick att göra spännande litteratur av detta? Inte jag, i alla fall. Och jag skrattar ofta gott åt hennes lysande förmåga att blottlägga den politiska korrekthetens mekanismer. Hur ofta folk anammar åsikter för att de ligger rätt i tiden, istället för att jobba sig fram till dem.
Dadgostars "Roxy" påminner mycket om den nya amerikanska It-lit-litteraturen som publiceras på onlineförlag som Muumuu House och n+1, driven av den redan kultförklarade författaren Tao Lin som hypats av ingen mindre än Bret Easton Ellis. Men Lins närmast kliniska beskrivningar av fester, knark och sociala medier, är betydligt grövre och mörkare än Dadgostars existentiella bekymmer.
På ett ställe skriver Roxy att hon inte begriper varför man måste vara dekadent för att lyckas. Jag skulle hävda att det är en vanföreställning. Det är inte dekadensen som gör en författare stor, utan förmågan att skapa en intressant karaktär, och det har Dadgostar genom Roxy lyckats med mer än väl.
