Ja, ni känner historien vid det här laget. I en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter den 13 augusti sa statsminister Stefan Löfven att den största konsumtionen av narkotika sker i välbärgade områden, som Danderyd, och att dessa områden på så sätt göder gängbrottslighet på andra platser.
Stefan Löfvens empiriska underlag är helt klart svajigt, samtidigt som han har en poäng.
Reaktionerna kom blixtsnabbt. Moderatledaren Ulf Kristersson kastade sig över tangentbordet och skrev på sin facebooksida att uttalandet var pinsamt och att statsministern bara verkade vara ute efter att pekade finger åt rika. Andra högerpolitiker, såväl lokalt i Danderyd som på riksplanet, uttryckte både ilska och sorg, och de använde ord som magstarkt, fördomsfullt och befängt.
Reaktionerna var känslomässiga och instinktiva. Högerpolitikerna var kränkta.
En ”sosse” hade dristat sig till att klanka ner på deras finaste område.
Det var inte okej.
Två av Danderyds tyngsta politiker, moderaterna Hanna Bocander och Johanna Hornberg, gick till och med så långt att de beskrev Stefan Löfvens ordval som en ”svartmålning utan gränser”, som om statsministerns ord träffat dem rakt i själen.
Man kan diskutera vem som har rätt eller fel i den här historien. Stefan Löfvens empiriska underlag är helt klart svajigt, samtidigt som han har en poäng. Den ökande narkotikaanvändningen bland ungdomar i alla samhällsklasser bidrar till den växande gängkriminaliteten. Även knarkandet i de fina villorna.
Men det intressanta är inte vem som har rätt och vem som har fel, det intressanta är reaktionerna. Varför denna indignation? En gång i tiden var det släkten – efternamnet – som gav status. Sen blev det utbildningen och arbetet. En fin titel kunde ta vem som helst hur långt som helst. Idag är det platsen.
I takt med att samhället slits isär av ökade ekonomiska klyftor har bostaden och kanske framför allt stadsdelen blivit betydelsebärande. Identitet är allt oftare knuten till adressen. Vi är var vi bor.
För invånarna i landets så kallade utsatta områden är den maktlösheten vardag.
Ingen annanstans är detta så tydligt som i de områden som ständigt nedvärderas och smutskastas i den offentliga debatten. Ungdomar från stadsdelar som Rosengård, Rinkeby och Biskopsgården ljuger i dag konsekvent om var de kommer ifrån så fort de lämnar det egna området, allt av rädsla för det stigma som följer med bostadsorten.
Det är som om själva platsen, själva namnet, bär på en smitta som hela tiden hotar att dra ner bäraren till botten. Under bråkdelen av en sekund fick invånarna i Danderyd känna av den där smittan, den där känslan av maktlöshet när någon utifrån nedvärderar liv och ort.
De reagerade med ilska och frustration.
För invånarna i landets så kallade utsatta områden är den maktlösheten vardag. Det går inte en enda dag utan att de får höra något negativt om sin plats – och därmed om sin identitet och sina liv. För en utomstående är det förmodligen omöjligt att föreställa sig vad detta gör med självkänsla och självförtroende.
