Sebastian Murphy ligger på scenkanten, vinglar omkring, sätter sig på huk, sjunger, skriker, ser loj ut ena stunden för att i nästa sekvens äga varenda millimeter av scenen. Han är en sådan där självklar rocksångare som knappt finns längre. En sällsynt art, nästintill utrotningshotad. Vi ska vara tacksamma för att Henrik ”Benke” Höckert och de andra medlemmarna i Viagra Boys — som har ett förflutet i en mängd band, punk, hardcore, experimentrock m.m. — fick svensk-amerikanska Murphy att lämna tatuerarsalongen och koncentrera sig på mikrofonen som arbetsredskap.
Viagra Boys fick tidigt ett rykte som ett ovanligt bra liveband (de gjorde en klubbspelning sent på natten på Way Out West redan för tre år sedan) men först i höstas kom debutalbumet Street worms och nu spelar de på en lång rad internationella festivaler och scener. Namnet kan framstå som fånigt, vad jag förstår är det ett medvetet grepp, att förvirra, skapa osäkerhet, i en intervju säger Murphy att namnet Viagra Boys är en drift med manlighet, att macho är ute.
Hur som helst är det en ruskigt bra rockkonsert från första till sista stund. De kan jobba igång ett monotont driv som påminner om delvis besläktade Audionom, flirta med refrängstinn rock typ Rocket From the Crypt och när de två blåsarna hjälper till att tugga igång flåset ytterligare står jag och flinar som en idiot. Mumma med spräckjazz i rocksäcken. Ibland är frijazzen mest mellanspel, det bryter av på ett intressant sätt, men ett par gånger känns det som de olika elementen inte riktigt klickar. Sports, hiten, om nu Viagra Boys har haft något hit i egentlig mening, är både avig och rak, med en popmelodi som motor.
Det är ett band med en egen stil, samtidigt som de plockar här och där från olika håll. Sebastian Murphy är sig själv, men jag kan inte låta bli att tänka på andra explosiva amerikanska sångare som Alan Vega (Suicide), Gibby Haynes (Butthole Surfers) och David Yow (Scratch Acid/Jesus Lizard). Det är i den traditionen han befinner sig och Viagra Boys virila rockdekadens känns som en perfekt avslutning och motvikt till lördagkvällens grime- och r´n´b-elegans. På slutet misshandlas några instrument också. Yeah!
