Alla som sett, hört eller läst Jonas Gardell – det vill säga alla svenskar med någon som helst kontakt med omvärlden – vet att han jobbar med upprepningar i sina manus. Det är en stilistisk figur, men också ett vanligt och effektivt grepp hos komiker. Vissa gör det bättre än andra och Gardell är något av en mästare i just denna gren. Han planterar sina ord och fraser mycket noggrant för att sedan dra upp dem vid exakt rätt tillfälle. Det spelar ingen roll att man lärt sig mönstret och ser poängen komma; det funkar. Onekligen.
LÄS MER:Jonas Gardell: Jag vill ingjuta hopp och mod i publiken
Detta sommarprat, som är hans femte, handlar en hel del om Gardells mamma (som den senaste boken) men kanske mest om rätten att vara annorlunda (som den senaste showen). Vägra vara ett offer, ta inte hänsyn till idioter, det är aldrig försent att ha en lycklig barndom, mässar Gardell och gräver djupt i sina egna känslor när han talar om det svåraste: att bli sexuellt utnyttjad som barn. Vi hör den skramlande nyckelknippan, ser det livrädda barnet i sitt fängelse, känner skammen.
LÄS MER:”Meryl Streep ska spela mamma”
Men det är mamman som stjäl föreställningen. Om man varit nära någon med demens så vet man att mitt i det sorgliga kan det plötsligt uppstå ögonblick av fullständig klarhet – men också stunder som faktiskt får vara roliga. Jonas Gardells mamma levererar i sitt sjukdomstillstånd en kort berättelse som är så galet bra att han använder den i sitt tal vid minnesstunden efter mammans begravning. Det är vansinnigt roligt och vackert på samma gång. Ett varmt skratt.
