Vi körde över Hultsjö och vallarna var vackrare än jag någonsin sett. Det var skymningen som gjorde det. Solen var på väg ner och färgen på den berättade att det skulle bli en fin dag i morgon också, men det var fortfarande midsommarafton och den var lång. En traktor på ett fält såg ut som tecknad i tusch.
Ingo grymtade till bakom ratten. Vi var på väg nerför den smala vägen mot Kännestubba. Han försökte skifta läge i sätet.
”Har du ont? Vill du att jag kör?”
”Du har druckit för många öl, idiot.”
”Vi kan övernatta i Kännestubba.”
”Känner du någon där?”
”Inte än.”
Vi var inne i byn nu. Därframme låg bygdegården. På en träsoffa framför satt två flickor. De såg ut att vänta på dansen men det var ingen dans ikväll.
Ingo svängde av från vägen, in på parkeringsplatsen till vänster om kåken. Flickorna tittade åt vårt håll. Ingo slog av tändningen.
”Känner du igen någon?” sa han.
”Nej.”
”De vill inte ha sällskap. Det kan jag se härifrån.”
”Då skulle de inte titta åt vårt håll. De försöker låt bli men de tittar hela tiden.”
”Nu går vi ur”, sa jag. Du får sköta snacket.”
”Med en balle?”
”Vad?”
”Ska jag sköta snacket med en balle?”
”Lägg av, för fan.”
Han startade bilen.
”Vad gör du?”
”Vill du snacka med brudarna får du kliva ur nu. Jag sticker.”
”Ska du lämna mig ensam i Kännestubba?”
”Du är inte ensam.” Han nickade mot flickorna. ”Två stycken, det är inte illa för en. Men du har ju också två ballar.”
”Du har en, för helvete! Det räcker för en av dem! Det räcker för båda!”
Jag sträckte mig fram och slog av tändningen.
Flickorna hade rest sig från soffan nu. Antagligen hade vi skrämt dem.
”Se vad du har gjort! Nu sticker brudarna.”
”Det är bara att kliva ur”, sa han.
Jag klev ur, slog igen dörren efter mig, Ingo backade, gruset sprutade, han la i ettan och körde och gruset sprutade ännu mer, efter tio sekunder var han borta men jag hörde bilen varva upp, upp, upp, alla i bygden hörde det.
Flickorna stod kvar.
Jag hade fortfarande min sista ölburk i handen. Jag tittade ner på den, gick bort till ett träd, hällde ut resten mot stammen och såg mig om efter en skräpkorg men det fanns ingen.
En av flickorna pekade mot bygdekåken. Det stod en papperskorg vid ingången. Jag gick dit och slängde i ölburken, plåt som papper. Den skramlade mot botten, ett otrevligt ljud.
Höglandet var fullt av sjöar. Allting var möjligt.
Jag gick bort till flickorna. Ingen av dem var ful.
”Det blir ingen dans ikväll”, sa en av dem. Hon var mörk och klädd i jeans och blus.
”Jag vet”, sa jag.
”Vad gör du här då?” frågade den andra. Hon var ljushårig och bar en tunn klänning.
”Jag blev övergiven av min kompis”, svarade jag. ”Han kommer tillbaka.”
”Om han inte gör det då?” sa den ljusa och log.
”Då får jag ta in på motell”, sa jag.
”Är du full?”
”Nej, nej, nej. Bara ett par öl.”
”Varför hällde du ut det sista?”
”Det är ju ingen dans”, sa jag och log.
”Behöver du dricka för att dansa?” frågade den mörka.
”Jag dansar egentligen inte”, sa jag.
”Människan är det enda djur som kan dansa”, sa den mörka. ”Vi är de enda på jorden som har känsla för rytm.”
”Då har jag väl ingen känsla för rytm då.”
”Vad bråkade du och din kompis om?”
”Ingenting.”
”Nehej. Det verkade inte vara ingenting.”
”Han… ville inte stanna.”
”Nehej? Tyckte han att vi var fula?”
De log båda två. Jag kunde inte berätta att Ingo opererat bort en testikel en vecka tidigare. En bil passerade bakom oss. Jag vände mig om och såg ett ansikte i det öppna fönstret, misstänksamma ögon. Kanske brorsan eller farsan. Jag vände mig tillbaka mot flickorna.
”Han är bara blyg”, sa jag. ”Min kompis alltså.”
”Men det är inte du?”
”Jodå”, sa jag och hörde en bil igen. Jag vände mig om och det var samma undersätsiga Ford som förut, två ansikten nu, bilen körde långsammare.
”Vilka är det där?”
”Bara ett par killar härifrån”, sa den ljusa.
”De verkar inte glada”, sa jag.
Killarna hade klivit ur och gick långsamt mot oss, det var mindre än tio meters promenad. De log. De kanske ville bjuda mig på öl. Vi kunde åka och bada allihop vid närmaste badplats. Höglandet var fullt av sjöar. Allting var möjligt. Nakenbad. Jag kunde föreslå det innan någon annan sa någonting.
Detta var verkligheten. Psykopater kan inte sluta slå och sedan blir de ledsna över att de inte kan slå ännu mer, när offret är ihjälslaget.
Killarna var framme innan jag hann tänka färdigt.
”Vem fan är du?”
Det var den mörkare av dem. Den andre var ljus. I Kännestubba kom alla i par som varandras motsatser, ljus, mörk, ond, snäll. Men ingen av killarna såg snäll ut.
”Ta det lugnt nu, Steve”, sa den ljusa tjejen. ”Ingen vill ha något bråk.”
”Jag vill ha bråk”, sa den ljusa killen.
Båda killarna var långa, verkade halva huvudet högre än jag och jag var ändå inte direkt kort.
”Här blir inget bråk, Kurre”, sa den mörka tjejen till den ljusa killen.
”Nej, gå tillbaka till bilen och kör hem till mamma igen för fan”, sa jag.
Jag vet inte varför jag sa det. Det bara kom ut. Det var min dödslängtan.
Flickorna såg på mig stora ögon. Steve och Kurre hade ryckt till, samtidigt. Kurre tittade på den mörka tjejen.
”Får jag slå ihjäl honom, Astrid?”
Hon svarade inte. Det kunde betyda ja, kunde betyda nej. Steve hade redan tagit ett steg framåt
”Låt mig börja”, sa han.
”Nej!” ropade den ljusa tjejen.
”Vad fan är det med dig, Lin?” sa Steve.
”Han förtjänar att dö”, sa Kurre.
”Ni är en mot två”, sa Lin. ”Och han är liten.”
Det där tyckte jag inte om att hon sa, att jag var liten. Jag kunde försöka slåss men jag skulle inte ha en chans. Detta var verkligheten. Psykopater kan inte sluta slå och sedan blir de ledsna över att de inte kan slå ännu mer, när offret är ihjälslaget.
Jag sprang, sprang, förbi mördarnas bil, ut på vägen, bilen startade bakom mig och backade ut från bygdegården, det lät som forsränning.
”Är du ihop med honom?” sa Steve.
”Ni har slagits tillräckligt”, sa Astrid.
”Vi har fan inte slagits en enda gång idag”, sa Kurre.
”Åk härifrån”, sa Lin.
”Hem till mamma”, sa jag.
Jag kunde inte låta bli, kunde inte.
Kurre och Steve ryckte till igen, den samtidiga rörelsen, som koreograferad.
Astrid tittade på mig.
”Är du inte riktigt klok?”
”Han är fullare än vi trodde”, sa Lin. Hon tittade på Kurre och Steve. ”Han är full. Han vet inte vad han säger.”
”Jag är inte full”, sa jag.
”Men då får vi väl slå ihjäl honom?” sa Steve och tittade på Lin. Han lät som ett litet barn som ber mamma om godis i kassakön. ”Snälla?”
Astrid tittade på mig.
”Spring härifrån”, sa hon, ”allt vad du orkar in i skogen så kanske du överlever. Spring nu!”
Jag sprang, sprang, förbi mördarnas bil, ut på vägen, bilen startade bakom mig och backade ut från bygdegården, det lät som forsränning, växlarna skrek, jag hörde accelerationen, jag dök in i skogen, dök, hörde tvärbromsningen därute, dörrar som flög upp, springande steg, höga rop. Riset i gammelskogen rev över ansiktet. Det var allvar nu. I bästa fall hade flickorna ring till någon förnuftig vuxen men jag tvivlade på det.
Skogen blev glesare och jag kunde röra mig lite friare. Himlen blev större. Jag la mig bakom en grov stam och försökte andas tyst och lyssna efter förföljarna. Jag hörde ingenting, bara skogens ljud, en grön tystnad. De hade kanske givit upp men det var önsketänkande. Jag hade blodiga revor på händerna och säkert över hela ansiktet. På så sätt hade jag redan fått stryk, detta var straffet för att jag varit så förbannat kaxig. Om jag skött det snyggare kanske vi hade blivit vänner för livet allihop. Åtminstone jag och den ljusa tjejen, Lin. Hon hade ett snyggt ansikte, lite fyrkantigt, som om hon sysslade med sport, kanske spelade mittback i Atom Hultsjö. Hon hade tittat på mig på ett speciellt sätt. Hon var på väg från höglandet, precis som jag. Vi visste ingenting om varandra och nu var det försent.
Åka Edwardson, författare är född 1953 och delar sin tid mellan Göteborg och Sävsjö i Småland. Förutom deckare, som han är mest omtalad för, skriver han också böcker om journalistik och skrivande.
Med sina romaner om kommissarie Erik Winter har han nått både nationell och internationell berömmelse. De första sex romanerna i serien har också filmatiserats.
