Ett lika modernt sommartecken som att fläktarna alltid tar slut i detaljhandeln i mitten av juli är den traditionsenliga kritiken mot Sommar i P1. Temat är från olika infallsvinklar alltid detsamma: hur otroligt omodernt programformatet är.
2014 riktade influencern Kakan Hermansson kritik mot hur många vita som fick prata. 2016 tyckte Expressens Johan Anderberg att det var dags att lägga ner alltihop, för vem vill lyssna på dåligt framförda, ointressanta livsöden när det finns bra poddar? I år har missnöjet gått så långt att Alex Schulman väljer att misstroendeförklara programchefen Bibi Röödö (”en despot”), som varit projektledare sen 1997. Hon har helt enkelt suttit där för länge.
När Stig Carlbergs signatur ”Sommar, sommar” skränar ut ur datorhögtalaren och blandar sig med surret från tusen nyinköpta fläktar kommer allt tillbaka.
Det är lätt att ryckas med i kritiken. Allt stämmer. Sommar i P1 avviker svårt från omvärlden i sin nonchalans och brist på fingertoppskänsla. Ett program som förutsätter att en enda människa fortfarande ställer sitt lediga semesterschema efter FM-bandets nycker. Eller att någon skulle vilja ladda hem en podd där en halvkänd person som inte kan prata i radio pratar i radio. Dag efter dag en hel sommar.
Ändå gör svenska folket det, med glupande aptit. Förra året blev Sommar i P1 (enligt sina egna uppgifter) Sveriges mest lyssnade podd. Tidningarna fortsätter att recensera avsnitt efter avsnitt. Runtom i landet sitter människor mot all rimlighet och brinner för att få höra Björn Runges favoritlåtar och Sissela Kyle för fjärde gången sen 1994.
Inför såna siffror är det bara att buga. Vad vet Schulman ens om radio, han som bara har poddat i sju små år mot Bibi Rödöös decennier? Lyssnarsiffrorna skvallrar om att det finns djupare värden än bara kvalitet: stabilitet. Världen må hålla på att gå under och folkhemmet kanske har fallit, men när Sten Carlbergs signaturmelodi ”Sommar, sommar” skränar ut ur datorhögtalaren och blandar sig med surret från tusen nyinköpta fläktar kommer allt tillbaka. En lugn bris av normalitet över framtidens alla intorkade åkrar och gulnade ängar.
