Såväl riksdagsledamöter som EU-parlamentariker sitter på ett personligt mandat och har därför - åtminstone i teorin - ingen skyldighet att följa partiets linje.
Man kan dock ifrågasätta hur personligt mandatet faktiskt är. Det är partierna som sätter listorna och därmed i praktiken avgör vem som blir vald. Undantaget är om tillräckligt många väljare kryssar en kandidat längre ner på listan.
Att kryssa sig in i riksdagen är ovanligt, men det förekommer. Till exempel fick Leila Ali-Elmi 1467 kryss i höstens riksdagsval vilket motsvarade sex procent av Miljöpartiets röster i Göteborgs kommun. Därmed klarade hon personvalsspärren på fem procent av röstandelen i en valkrets och kan numera titulera sig riksdagsledamot.
I valet till Europaparlamentet som hölls nyligen fanns två kandidater som stack ut genom att få ett stort antal personkryss trots att de inte stod på valbar plats. Den ena var Centerpartiets tredjenamn Emma Wiesner som fick 20 683 kryss, den andre var moderaten och bohuslänningen Henrik Sundström som landade på 17 992 kryss trots att han stod på plats 25.
Båda var de näst mest populära kandidaterna inom respektive parti, men ingen av dem kommer in i EU-parlamentet. Trots ett imponerande antal kryss lyckades varken Wiesner (som fick 4,62 procent av Centerpartiets röster) eller Sundström (som fick 2,57 procent av Moderaternas) klara personvalsspärren.
I EP-valet är hela Sverige en enda stor valkrets. Därmed blir det svårt att kryssa sig in även med starkt stöd. Detta illustreras av att det i riksdagen kan räcka med mindre än 1500 kryss, medan drygt 20 000 kryss inte är tillräckligt för en plats i EU-parlamentet.
Att det i praktiken krävs fler kryss för att representera hela Sverige än vad det krävs för att representera Göteborgs kommun är förvisso inte konstigt, men det innebär att det blir svårare för väljarna att påverka. När den kandidat som blir vald har betydligt lägre stöd än den kandidat som väljarna föredrar uppstår ett glapp mellan partiet och dess väljare.
Moderaterna fick fyra mandat i EP-valet, varav tre kommer att tillsättas av personer som fick färre kryss än Sundström. Den moderat som fick lägst antal kryss av de blivande EU-parlamentarikerna fick 10 284 stycken - en fin siffra, men inte ens 60 procent av vad Sundström fick.
Vad gäller Centerpartiet – som fick två mandat – är skillnaden ännu större mellan den kandidat som tog det sista mandaten och den som var näst mest populär. Abir Al-Sahlani fick 6352 kryss - inte ens en tredjedel av Wiesners kryss.
Det är självklart att partierna avgör vem som ska representera dem. Men en politiker representerar inte bara sitt parti utan också sina väljare. Det vore därför mer demokratiskt att sänka personvalsspärren - åtminstone i EP-valet där väljarnas förutsättningar att påverka är sämre på grund av den stora valkretsen.
Då skulle väljarna få större möjligheter att välja vilka som ska representera dem och bandet mellan politiker och väljare skulle stärkas. Kandidater som engagerar väljare vitaliserar demokratin.
