Den 5 februari i år släpptes den kinesiska sci-fi-filmen "The wandering earth" på biograf i Kina. Den har blivit den kommersiellt mest framgångsrika inhemska filmen någonsin, bara slagen av "Wolf warrior 2". Att den nu också premiärat på Netflix har något förvånande föranlett några svenska kritiker att förutspå en kinesisk kulturinvasion.
LÄS MER:Den kinesiska kulturimperialismen är här
Först ut var Björn Werner här i GP med att jabba mot "den kinesiska kulturimperialismen". Och strax efteråt (9/5) är Dagens Nyheters kulturkommission också där och sniffar på samma retoriska figur. Men en ynka sci-fi-rulle gör ingen kinesisk sommar, också om den finns tillgänglig på Netflix. Dessutom, precis som Hynek Pallas skriver i sin recension (GP 4/5), önskar man att den hade uppenbarat sig på en mycket större duk än också den största platt-tv kan erbjuda.
Det vore mig verkligen främmande att beskylla Björn Werner, Hanna Fahl, Greta Thurfjell och Kristofer Ahlström för att anfäktas av en föreställning om Den gula faran. Samtidigt är det svårt att avhålla sig från tanken att den kinesiska frammarschen på det ekonomiska, teknologiska och kulturella området, i problematisk kombination med ett alltmer autokratiskt och totalitärt politiskt styre, besitter en olycklig förmåga att göda en vanföreställning om Gula faran 3.0. Det var i slutet av 1800-talet som det spöket dök upp för första gången, då som Gelbe Gefahr 1.0 i det kejserliga Tyskland, för att sedan snabbt sugas upp i det tidiga 1900-talets USA. Där blev det också flitigt återvänt under det kalla kriget. Då som Yellow Peril 2.0.
Mindre förvånande i det kinesiska fallet, där det traditionella samhället befinner sig i någorlunda närtid, än i den amerikanska kontexten där mångfald och identitet och genus hänger som Kusin Vitamin i den politiska gardinen.
Vad man åtminstone måste värja sig emot är tendensen att demonisera och totalisera vår förståelse av varje kinesiskt kulturuttryck (på film, i bokform eller annorledes) som en representant för en bestämd doktrinär essens. Hynek Pallas är intresserat inne och petar på den kinesiska sci-fi-filmens (och litteraturens) ställning och betydelse i det moderna kinesiska sammanhanget. Och precis som han säger har just sci-fi-genren tillåtit kinesiska kulturutövare att vrida och vända på frågor om framtid och frihet utan att direkt behöva stöta sig med de maktägande myndigheterna. Liu Cixin, författaren till romanen som "The wandering earth" bygger på, är dessutom bara en av många, många kinesiska sci-fi-författare.
LÄS MER:Filmrecension: ”The wandering earth” – Netflix
Om vi i stället jämför den kinesiska filmen med den senaste Marvel/Disney: "Avengers: Endgame", så framstår snarare de stora likheterna och de mindre skiljaktigheterna som mest iögonfallande. Precis som i "Endgame" är kärnan i den kinesiska sammanhållningen i kampen mot den förestående apokalypsen: familjen.
Det är mindre förvånande i det kinesiska fallet, där det traditionella samhället befinner sig i någorlunda närtid, än i den amerikanska kontexten där mångfald och identitet och genus hänger som Kusin Vitamin i den politiska gardinen. Ändå är det familjesnurret med barn och blomma, runt både Hawkeye, Ant-man och Iron Man, vilket framstår som lyckans stöttepelare. Ja, till och med Captain America får ju retroaktivt uppleva pardansens lycka. På samma vis utgör farfar, pappa, son och adoptivdotter i "Wandering earth" det känslomässiga och karaktärsdanande centrum i historien om den Förenade Jord som måste räddas.
Den nationalistiska understrykningen är förvånande nog tjockare i Marvel-versionen: "Cap Am" som överlåter den röd-blåa skölden till sin politiskt korrekta svarte arvtagare i en sorts Obama-allegori. Medan den kinesiska historien håller fast vid United Nations-perspektivet, när den franskröstade Husbonden till slut meddelar vår kinesiske rymdfarare, att han som talesman för Förenade Jorden inte kan tillåta honom att köra rymdstationen in i Jupiter för att åstadkomma den nödvändiga explosionen för att rädda jorden från att förintas mot jätteplaneten. Däremot, vilket är mer anmärkningsvärt, kan han som privatperson överlåta till var och en att handla på eget bevåg: den individualistiska kinesiska lösningen!
Och den klarade censuren!
