Till Sven Lindqvist hittade jag via den stränge Vilhelm Ekelund som jag läste inte utan gymnasiala later. Hans förakt för det småborgerliga hade en appell som kunde locka också välintegrerade unga män i tidigt 60-tal. Hans stränghet tilltalade.
Att den också hade komiska drag var försonande. Men det var inte humorns förlåtande och utjämnande kraft som karakteriserade Ekelund eller hans beundrande läsare. Delvis passade både verken och läsarna paradoxalt väl in i 68-rörelsens krav på engagemang. Även om Ekelund gick den inre och bortvända vägen. Men allvaret hade både författaren och läsarna.
LÄS MER:Sven Lindqvist en av dem som öppnade konservburken Sverige
Ekelunds "Skoltal" är ett urval aforismer av Ekelund som Sven Lindqvist ställde samman 1961. Den boken för FIB:s lyrikklubb kunde användas som kall avrivning.
Lindqvist skrev sin stridsskrift "Reklamen är livsfarlig" redan 1957. Det var framsynt engagemang i det otidsenliga utspelet. När den gavs ut på nytt 2017 skrev Nina Björk dess förord och påstod helt frankt att boken är "något av det mest relevanta som skrivits om det svenska nuet".
På 60-talet var vi ganska många som tyckte att förebudet höll på att infrias. Då 2017 hade boken getts ut i nya upplagor 1994 och 2001.
I flerbandsverket "Den svenska litteraturen" skriver Per Arne Tjäder och jag avsnittet om Sven Lindqvist. I dess andra och reviderade upplaga från 1999 avslutas och uppdateras det med ett stycke om "Utrota varenda jävel", reseessän om hur folkmord varit framstegens nödvändiga och ofrånkomliga skugga och rasismen ett argument för den vite mannens världsherravälde.
"Överallt i världen där det finns en djupt förträngd kunskap som, om den gjordes medveten , skulle spränga världsbilden och tvinga oss att ifrågasätta oss själva – överallt där, utspelar sig 'Mörkrets hjärta'", skriver Lindqvist med referens till Joseph Conrads roman med samma namn. Under de månader då Conrad skrev sin bok "inträffade likartade, bara ännu större händelser vid en annan flod, Niger, på väg mot en annan kammare i samma hjärta. "Då som nu ville vi inte kännas vid det vi vet.
Det är om denna förträngning som de mest samtida delarna av Lindqvists sena författarskap handlar. Och det är inte kunskap som saknas, skriver Lindqvist. "Den bildade allmänheten har i stort sett i alla tider vetat vilka ohyggligheter som begåtts och begås i Framstegets, Civilisationens, Socialismens, Demokratins och Marknadens namn."
Det är en svåruthärdlig sammanfattning som Lindqvist gör av sin och vår belägenhet som upplyst medelklass. Den som nu skall se om sina gränser, utsläpp och insläpp. Hans bok "Utrota varenda jävel" inleds med ett citat från det nazistiska nätverket Vitt ariskt motstånd, Sverige 1991: "Egentligen kunde man utrota alla judar och negrer. – Vi kommer att segra. De andra raserna kommer att försvinna och dö ut."
Då var det 1992. Nu är det sorglös schlagerfestival 2019. Inser vi vad vi redan vet? Lindqvists fråga utmanar än mer idag. Den är lika sträng som någonsin.
LÄS MER:Sven Lindqvist öppnade svensk litteratur för världen
Lindqvists författarskap kom att bli alltmer aktuellt. Det självbiografiska fanns kvar men fick maka på sig för det allmänbiografiska. "En älskares dagbok" (1981), "En gift mans dagbok" (1982) och "Bänkpress" (1988) var hans privata förberedelser för den oavslutade resa som hans författarskap innebär.
Med sin tyglade vrede är det fortsatt upproriskt och strängt.
Tomas Forser är professor i litteraturvetenskap och har tillsammans med Per Arne Tjäder skrivit kapitlet om Sven Lindqvist i standardverket "Den svenska litteraturen".
