Mycket har sagts om Junior Brielle. Den norrländska duon, som påminner lite om två felmedicinerade husalfer, är å ena sidan uppburna. Bland annat Fredrik Strage har silat deras indiepop genom kroppen, efter detta beslutat sig för att geniförklara de båda.
Men samma gossar har också varit föremål för vrede. Det har sagts om deras musik att den är urgröpt, en gudslös återvinning av svensk emo från tidiga 00-talet. Det har sagts om duons texter att de är lågintelligenta. Så pass tomma att de för svensk musik blir något direkt hotfullt: med god risk att retardera hela industrin.
Bröderna drar runt på scen utan att någonsin förlora vare sig värdighet eller kontroll.
Kvällens konsert på Pustervik erbjuder ett sunt alternativ till ovanstående hållningar. Det blir denna lördag möjligt att resa in i utrymmet mellan förälskelse och hat.
Att Junior Brielles musik vilar mot en klen grund blir dels synligt. Ljudnivåerna under Vau De Ville är lika behagliga som ett oanmält besök av ett träskmonster. Panik blir helt oanvändbar. Gabriel Röhdins sång är här så tunn att ingenting kommer fram, att den enda känsla som finns att tillgå är förvirring. Ändå äger de båda gossarna förmågan att nå in, längre in än vad man kanske önskar. Junior Brielle har en sällsam känsla för dramatik redan på skiva, denna överlever delvis ut på Pustervik. Både VM 94 och Love driver argt in mot hjärteroten. De båda bröderna drar runt på scen utan att någonsin förlora vare sig värdighet eller kontroll. Vilket blir olyckligt; Junior Brielles musik kräver tvärtom att något går sönder, att ordningen välter och senapsgasen pyser in i lokalerna. Allt är lite för välartat och rent för att denna knappa timme ska vara intressant.
Duon arbetar hur som helst strävsamt för att odla myten om sig själva. Spelar delar av Whatever med Oasis, Där vi möts med Hästpojken. Gabriel Röhdin slår vid ett tillfälle ut en halv tand på mikrofonen.
De vill verkligen avgudas och skapa kult, men samtidigt också hatas och vantolkas. Kvällens spelning är ännu ett steg hitåt.
