En månad har gått sedan den ödesdigra förmiddagen i Nya Zeeland där 50 människor miste livet. Sedan terrordådet har familjer begravt sina anhöriga, och omvärlden försökt begripa hur det är möjligt. Brenton Tarrant, den 28-årige australiensaren som enligt egen utsago planerat dådet under två års tid åtalas för 50 mord och 39 mordförsök.
Innan Tarrant livesände massmordet på Facebook publicerade han länken på forumet 8chan med en uppmaning: ”Gör memes och ’shitposta’ som ni brukar göra”. Med ”shitposting” menas att sprida innehåll i syfte att provocera fram en känslomässig reaktion hos andra.
Den internetbaserade trollkulturen på chan-forum, är ett slags uppsamlingsplats för människor som genom mörk metahumor och memes gör sig lustiga över det ”politiskt korrekta”. Den smaklösa humorn och användare som identifierar sig som outsiders, har skapat en plats där det finns en tolerans för rasism. Något som väckt även extremhögerns intresse, som använder forumen som en möjlighet att paketera om sitt budskap.
Tarrant refererade ofta till denna subkultur i sitt manifest. Men hans fascination för trollhumor säger egentligen bara något om hur han ville att hans gärningar skulle omskrivas – men mindre om varför han kallblodigt mördade 50 människor den där fredagen.
Det som av svensk radikalnationalism beskrivs som ett ”folkutbyte” är en idé om att den vita befolkningen ersätts av minoriteter, genom bland annat massinvandring och barnafödande.
Om vi vill förstå hans motiv måste vi förstå den föreställningsvärld han inspirerades av.
Orden som inleder Tarrants manifest är ”The great replacement”. Det som av svensk radikalnationalism beskrivs som ett ”folkutbyte” är en idé om att den vita befolkningen ersätts av minoriteter, genom bland annat massinvandring och barnafödande. I den antimuslimska miljön har samma föreställning genom åren paketerats med ord som ”demografisk bomb”. Det vill säga myten om att muslimer genom barnafödande sakta islamiserar det västerländska samhället inifrån. Att gärningsmannen inte bara köpt denna antimuslimska mytbildning – men även valde att agera på den – berättar något viktigt om islamofobins framgångar.
I spåren efter elfte september-attacken samlades allt fler högerextrema bloggare, aktivister och opinionsbildare under samlingsbegreppet ”counterjihad”. De enades kring föreställningen om att Europa och västvärlden håller på att genomgå en islamisering. Islam beskrevs av counterjihad-rörelsen som en totalitär ideologi (i stället för en religion) och allt som symboliserade islam skulle förbjudas: slöja, halal-kött, moskéer. 2007 anordnade rörelsen en internationell konferens i vårt grannland Danmark. Från Sverige deltog tre svenskar, bland annat den dåvarande SD-politikern Ted Ekeroth, vars bror Kent Ekeroth spelade en betydande roll för counterjihad-rörelsen i Sverige, och spridningen av dess idéer.
Islam beskrevs av counterjihad-rörelsen som en totalitär ideologi (i stället för en religion) och allt som symboliserade islam skulle förbjudas: slöja, halal-kött, moskéer.
Men de senare åren har någonting hänt. Sakta har linjerna mellan det antimuslimska och den nazistiska vitmakt-miljön suddats ut. Aktörer som tidigare primärt befunnit sig i en antimuslimsk kontext har nu öppnat upp dörren för nazistiska och fascistiska aktörer. Varav flertalet i sin tur börjat öppna upp för counterjihadismen som de tidigare ofta tagit avstånd från. Mestadels på grund av att flertalet framträdande profiler inom den antimuslimska miljön beskriver sig som Israel-vänner, något som inte går hem i den antisemitiska radikalnationalismen.
När Breivik 2011 utförde ett terrordåd där 77 människor miste livet, omfamnades hans counterjihadism inte av vit-makt-miljön. Tvärtom beskrevs han av nazister på bland annat Nordfront som ”sionist” och ”frimurare”.
Tarrant har däremot mötts av stöd och hejarop. "Vi tar inte avstånd från vita människor som agerar” skrev Simon Lindberg, ledare för Nordiska motståndsrörelsen efter terrordådet i Christchurch. I den granskning som Expo gjort framkommer det hur nazister hyllar dådet på nätet. På Facebook skriver en 42-åring om att utrota muslimer, samt att han längtar efter ”raskriget”. Radikalnationalismen är i dag en mer integrerad miljö där islamofoba, antisemitiska och andra rasistiska föreställningar vävts samman.
När Breivik 2011 utförde ett terrordåd där 77 människor miste livet, omfamnades hans counterjihadism inte av vit-makt-miljön.
Nätet öppnar upp en värld där konsumenter kan samlas bakom en berättelse om en korrupt elit som gynnar minoriteter på bekostnad av ”folket”. Många bryr sig inte alltid om de ideologiska skillnaderna sajterna emellan, snarare kan det breda högerextrema medielandskapet verka förenande.
Tarrants manifest är i det avseendet ett tecken i tiden.
Men konspirationsteorierna om muslimer som infiltrerar och islamiserar finns inte bara på extrema forum eller i massmördares manifest. De har blivit mainstream. Här i Sverige representeras den antimuslimska miljön numer parlamentariskt genom Sverigedemokraterna. Och genom en ständigt pågående debatt om slöjans vara eller icke-vara har föreställningar om muslimer som förtryckare cementerats.
När familjerna begravt sina nära, när den mediala uppmärksamheten sakta försvinner och muslimer runtom i världen beger sig till fredagsbönen blir det än viktigare att erkänna islamofobins påverkansmakt och de myter den knyter an till.
Terrordådet i Nya Zeeland var dess yttersta konsekvenser. Men i skuggan av dådet finns en normaliseringsprocess som gjort den möjlig.
Bilan Osman är journalist och utbildare på Expo.
