Nyligen klev jag runt i Joseph Beuys kända skulpturinstallation ”The end of the twentieth century” från 1983, på Hamburger Bahnhof i Berlin. Skulpturens delar, stora bitar av rostigt järn, spridda över ett helt rum, såg ut som delarna av ett flygplan. Det kändes som att befinna sig i en stelnad flygkrasch. En katastrof frusen i tiden. Som MAS370, flyget som försvann spårlöst 2014, för att aldrig återfinnas. Eller den ekonomiska krasch som utgjorde starten på vårt decennium, finanskrisen 2007-2008. Den som vissa menade skulle utgöra kapitalismens död. Men som bara blev ett slags tydliggörande av systemet, där de fattiga drabbades värst. Bankerna kunde däremot fortsätta, med statens finansiella hjälp. Och de rika fortsatte att vara rika, ingen skillnad där.
LÄS MER:Från status till skamligt - resvanor i klimatkrisens spår
Här måste jag erkänna att jag tog flyget till Berlin, som jag gjort så många gånger förr. Det var tyvärr både för dyrt och komplicerat, med tanke på byten, att ta tåget dit på vintern. Nu stod jag där återigen, och tänkte tanken: ”Kanske man skulle flytta hit ändå? Det är ju liksom här det händer.”
För svenska ”hipsters”, (ah, vilket tiotalsord) var Berlin huvudstaden i vår icke-nationella nation. Jag minns bekanta som hävdade att de var stammisar på Berlinklubben Berghain, fast de bodde i Sverige.
Fortfarande, hur det nu går till. Berlin har varit en symbol för ”nytänkande” i tjugo år. En stad som tagit sig ur fattigdom genom kultur och ”tech”-innovation. ”Fattig men sexig” som borgmästaren Klaus Wowereit kallade den. För svenska ”hipsters”, (ah, vilket tiotalsord) var Berlin huvudstaden i vår icke-nationella nation. Jag minns bekanta som hävdade att de var stammisar på Berlinklubben Berghain, fast de bodde i Sverige. De tog helt enkelt lågprisflyget till Berlin en gång i månaden eller mer. Det var i alla fall drömmen.
Jag minns att jag ett nyår i början av decenniet lovade mig själv att jag skulle skaffa mig vänner i andra länder. Det kändes pinsamt att inte ha det, omodernt. Och det gjorde jag, genom ett intensivt resande. 2015 var rekordåret, då besökte jag sammanlagt 17 olika länder.
Historikern Rasmus Fleischer beskrev i texten ”En globetrotters död” i tidskriften Konstnären (nr. 3/ 2010) perioden 1999 till 2010 som lågprisflygets era. Med Ryanair i spetsen skapades en helt ny typ av global rörlighet, särskilt för unga. Bakom låg en avreglering av flygmarknaden, krossandet av flygfacken och relativt låga oljepriser. Samtidigt skapades många av dagens populära konstbiennaler. Den framgångsrika internationella konstnären, skriver Fleischer, ”lyckas med konststycket att synas på en biennal i Istanbul, en vernissage i Barcelona och ett panelsamtal i New York – samtidigt som hon åtnjuter en tillfällig residens i Kapstaden”. Det började kanske med konstnärerna, men i dag lever många av oss den typen av liv, ivrigt dokumenterat på sociala medier. Man kan således påstå att lågprisflygseran fortsatte långt in på tiotalet.
LÄS MER:Samtida, lokalt och smärtsamt när Phoebe Boswell intar konsthallen
Men vad kostar det? Dels är det utmattande. Dels blir det jobbigt att hålla kontakten med alla dessa internationella vänner. Har man goda vänner som man aldrig kan träffa blir det lätt ensamt.
För att inte tala om klimatkostnaden för så mycket flygande. Något som i den allmänna opinionen länge sågs som ett problem för framtiden. Fram tills nu, eller förra året och dess illavarslande värmebölja. En ny allmän medvetenhet har vuxit fram, med skribenter som Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i spetsen. Att ett världsfenomen som skolstrejkaren Greta Thunberg kommit fram just nu är ingen slump.
Oavsett om man är skamfylld eller aningslös, så talar siffrorna sitt tydliga språk.
Kan man anta att tiotalet var det sista årtiondet när det ansåg moraliskt oproblematiskt att flyga så ofta och billigt? Det senaste årets klimatdebatt tyder på det. Nu går det inte längre att komma undan med att vara en ”aningslös influencer”, som det uppmärksammade Instagramkontot heter, som skammar kändisar som flyger hej vilt. Kontot har också lanserat ordet ”smygflyga” för beteendet att försöka dölja att man flyger, på grund av klimatskam, som det numera kallas.
Oavsett om man är skamfylld eller aningslös, så talar siffrorna sitt tydliga språk. FN:s senaste IPCC-rapport som kom i oktober förra året visade att klimatförändringen redan har börjat. Temperaturhöjningen måste hållas under 1,5 grader. Vårt jordklot sätter helt enkelt stopp.
LÄS MER:Så kan du kolla utsläppen från din flygresa
Men även våra egna kroppar sätter stopp. Under ett samtal på Hasselblad center med tema ”Tid” i januari, talade astronomen Marie Rådbo om tidens fysiska begränsningar. Hur så mycket av 1900-talet handlade om att utveckla teknik så att vi kunde bli snabbare, röra oss längre på kortare tid. Men det finns en gräns: vi kan inte röra oss med ljusets hastighet, och kommer troligen aldrig kunna göra det. Vi tål inte hög acceleration.
Marie Rådbo drog en parallell till att vi i dag förväntas röra oss mycket snabbt genom livet, mentalt och fysiskt. Ta in så många intryck, arbeta så intensivt. Till och med bli kära snabbt och sörja snabbt. Vi har effektiviserat våra liv, relationer och arbete till den grad att vi nått gränsen. Backlashen. Kroppen har sina gränser, hur kunde vi glömma?
Sedan 2010 har antalet sjukskrivningar ökat, och numera är psykiatriska diagnoser den vanligaste orsaken. Särskilt för kvinnor och särskilt sådana som kommer av stress utifrån och yttre händelser. Sjukskrivningarna för psykiatriska diagnoser ökade för kvinnor med 71 procent, konstaterade Försäkringskassan i en rapport 2016. För män har den ökat med 63 procent, vilket också är avsevärt. Man kan sammanfatta det såhär: Vi mår inte bra.
Vi har effektiviserat våra liv, relationer och arbete till den grad att vi nått gränsen.
Och planeten gör inte heller det. Det är nu 2019, det sista året på decenniet. Detta var vårt tiotal, det utbrända, brända decenniet. Vi har nått gränsen, trots reseromantik, konstbiennaler, effektivitetsideologier och nedskärningar i omsorg och skola. Vi orkar inte mer. Det blir en krasch. Vi hamnar på golvet, i sängen eller soffan, som Beuys utspridda flygdelar. Det här decenniet är snart slut. Kommer vi lyckas plocka upp delarna från golvet under nästa decennium? Det återstår att se.
