Det är omöjligt att lämnas oberörd av "Leaving Neverland" – en ny dokumentär där två män delar med sig av sina erfarenheter med popstjärnan Michael Jackson. I fyra timmar varvas intervjuer med männen och deras familjer i närbild, ett dramatiskt ljudspår och bilder från en svunnen tid samtidigt som berättelser om fasansfulla övergrepp på barn och familjetragedier träder fram. Dokumentären sänds nu i Sverige och krönikörerna svingar vilt för att bli den som kan ifrågasätta stjärnans eftermäle allra hårdast, något jag har svårt att svälja om mannen jag alltid sett upp till.
LÄS MER:"Leaving Neverland" är en resa in i det allra mörkaste rummet
I GP uttrycker Johanna Hagström (6/3) känslan av att vilja åka hem och kasta alla Jacksons skivor. Hon noterar även att dokumentären frångår en av journalistikens grundpelare. Den gör inte ens ett försök att vara objektiv. Berättelserna får stå oemotsagda och ingen granskar sanningshalten. Hon konkluderar dock att det inte spelar någon roll – vad skulle de ha kunnat bemöta?
Uppgifterna i dokumentären är inte nya och det finns möjlighet att granska dem. Vittnesmålen har cirkulerat sedan 2013 då Wade Robson, en av männen, lämnat in en stämningsansökan med yrkanden om mångmiljardbelopp mot Jacksons dödsbo och produktionsbolag. James Safechuck, den andre mannen, blev målsägande året efter. Deras kamp för att ta del av Jacksons efterlämnade förmögenhet har medvetet utelämnats ur dokumentären och heller inte varit del av rapporteringen.
De pågående rättsprocesserna har producerat bevisning och vittnesmål som är besvärande för männen i fråga om allt från rena motsägelser om händelseförlopp och starka ekonomiska motiv till hur efterforskningar om påstådda övergrepp färgat berättelserna. I ett avgörande befanns Robsons redogörelse så bisarr att domaren ska ha avfärdat hela vittnesmålet och förklarat att ingen rationell sanningssökare skulle kunna finna det sanningsenligt.
LÄS MER:Reaktionerna växer inför Michael Jackson-dokumentären
SVT väljer nu att sända dokumentären för att skapa debatt. Dock har debatten lämnats åt sidan för en kapplöpning om vem som kan begrava Jacksons eftermäle i den djupaste graven. Rättssamhället får stå åt sidan när gamla uppgifter ompaketeras till en emotionell smällkaramell och jakten på sanningen blir sekundär. Det är synd då berättelserna i dokumentären ställer viktiga och relevanta frågor om Jackson och hans makt men om berättelserna inte får granskas, vilket värde kan vi då tillskriva dem?
Jonas Nilsson
Doktorand i offentlig rätt, Göteborgs universitet.
