Funderar lite på överbud och överutbud. Överallt och hela tiden. Häng på senaste träningstrenden, bli smartare, hitta bästa resan, följ nyaste kostråden, dissa värsta klavertramparna, hissa veckans hjältar, ta ställning till stort som smått, helst offentligt, åtminstone på sociala medier. Inte så säker på att jag vill. Inte troligt att allmänheten bryr sig om vad jag tycker om tabata, Tibet, grönkål, Mello, Annie Lööf eller Stefan Ingves.
Pratade med min smarta kompis/guddotter Sofia, 15 år. Vi enades om inflation på partyfronten: singel-party, bli-ihop-party, göra-slut-party, baby shower och allt möjligt däremellan. Vad är det för fel på födelsedagar, bröllop, dop, begravningar – punkt. Allt annat är bara normala beståndsdelar i livet. Måste det firas med party? Eller alla dessa plötsliga hittepåfirardagar: kladdkakans dag, kanelbullens dag, korkskruvens dag, kaninens dag. Vem orkar fira varje dag? Ibland måste man bara jobba/plugga/vara och få ha lite tråkigt.
Jag läser FN:s globala mål för en hållbar framtid. Det är oerhört angelägna mål, men jag blir utmattad av hur vi ska kunna: avskaffa extrem fattigdom, avskaffa hungersnöd och utrota alla former av felnäring, förhindra alla dödsfall som hade kunnat förebyggas bland barn under fem år, säkerställa avgiftsfri och likvärdig utbildning för alla barn, utrota diskriminering av flickor/kvinnor, uppnå allmän tillgång för alla till rent dricksvatten, säkerställa tillgång för alla till hållbara energitjänster, uppnå en BNP-tillväxt på minst sju procent per år i de minst utvecklade länderna, stärka motståndskraften mot klimatrelaterade naturkatastrofer, minska våldet i världen, och så vidare…
Och allt detta till 2030! Det är elva år dit. Vad vi har lyckats åstadkomma genom ekonomisk tillväxt och utveckling, politiska förvecklingar, maktfullkomlighet och korruption på ett par hundra år ska vi alltså fixa till på ett decennium. Jag tror inte att det är möjligt. Vi kan väl sätta realistiska mål och delmål, så vi inte dignar under en övermäktig uppgift.
Jag återvänder till min husgud Hans Rosling och hans bibel ”Factfulness”. Det är en tröst att konstatera att allting blir lite bättre, hela tiden. Men det finns ingen quick fix för att omvända hela världen på elva år. Det räcker att det dyker upp en Trump, en Putin, en och annan fundamentalist, så får vi revidera handlingsplanen.
Kan vi inte nöja oss med realistiska ambitioner, för oss själva och globalt? Njuta av att uppnå ett och annat mål och acceptera att vägen dit är krokig men värd resan, eftersom allt blir lite bättre hela tiden. Så tänker jag en ovanligt dimmig och grå februarisöndag. När solen tittar fram blir jag optimist igen, så klart vi fixar det, men ge oss lite mer tid och färre hittepåspektakel.
Lena Apler är företagare, entreprenör och just nu gästprofessor på Handelshögskolan. Grundare och styrelseordförande i Collector.
LÄS MER:Att resa är att leva – så länge tåget går
LÄS MER:Ingen vill vara en självömkande egocentriker
Ser: En stadsbild fullständigt demolerad av pågående infrastrukturprojekt, länge till puh...
Äter: Mer och mer växtbaserat, väldigt sällan rött kött. Men jag måste ha mina köttbullar ibland.
Gör: Längtar efter våren. Tydliga tecken varje dag, fåglar, vintergäck, snödroppar och ljuset som kommer tillbaka!
