I Valpolicella har man ända sedan romartiden gjort söta viner på torkade druvor. Vinerna finns än i dag och kallas recioto, ett ord som kommer från det italienska ordet för öra (orecchio) och hänger samman med att man ursprungligen valde de söta druvorna på druvklasens ”öron” (alltså de små klasarna på sidorna om huvudstammen) till detta vin. Det var ett populärt vin, som skulle vara klart lagom till påsk så att det kunde drickas till påskgodiset.
1936 hittade källarmästaren Adelino Lucchese, på vinkooperativet i Negrar, en tunna med recioto som han hade glömt. Han oroade sig över att allt socker skulle ha omvandlats till alkohol och att vinet därför skulle vara torrt, bittert och odrickbart. Men när han provade det upptäckte han något nytt: Visst var vinet torrt, men det var långt ifrån bittert. Det var gott!
Så föddes amarone – ett torrt rött vin gjort på torkade druvor precis som recioto, och som därför får en intensiv smak och doft som drar åt torkad frukt, russin, torkade körsbär, choklad. Själva namnet påstås komma av hans upptäckt: Men hallå, det här vinet är inte bittert – amaro! Jag älskar det!
Amarone har sedan dess blivit mycket populärt, vilket banat väg för en mängd olika viner av skiftande kvalitet som försöker nå liknande smaker genom att använda Valpolicellas historiskt förankrade metod att torka druvor, appassimento. Det upprör förstås i ursprungsregionen.
Men är inte amarone väldigt dyrt då? Jo absolut, men det finns goda skäl. Att torka druvor kräver mycket manuellt arbete och innebär dessutom mindre mängd druvjuice per klase. När vinet väl är färdigt måste det lagras i minst två år (oftast längre) innan det får säljas. Det är klart att en sådan process inte ger billiga viner. Så välj rätt tillfälle, och unna dig en amarone av god klass.
Marie Oskarsson är Två Dagars vinexpert. Hon provar alla produkter i Systembolagets sortiment och gör varje vecka ett urval av dem som är bäst just nu.
