Är poesin för poetisk? Det hävdar Victor Malm i Expressen (14/1) och dristar sig till att påstå att den därmed är ”objektivt passé”, stelnad i sin poetiska form. Malm får medhåll av Rebecka Kärde i DN (17/1), som tycker att den samtida svenska poesin i för hög grad strävar efter att vara ”finlitterär” istället för att ”driva språket och tanken framåt”.
Hur mycket jag än tycker om både trams och nonsens är det något otäckt med de två texterna. Kanske är det det implicita kulturföraktet i det bisarra ordet ”finlitterär”, kanske är det att både Malm och Kärde slänger sig med rena påståenden, vilket gör deras texter omöjliga att bemöta i sak.
Har någon ”utom de med litteratur som yrke” tid att läsa den poetiska poesin ”med allvaret som fordras?” frågar sig Malm. Tja, människor har väl tid med allt möjligt: skaffa barn, träna fem dagar i veckan, dricka stora mängder alkohol m.m. Men här har förstås kritiken en viktig uppgift: att erbjuda en ingång i texten för läsaren.
En mer relevant fråga är alltså varför Malm, som jag antar anser sig ha litteratur som yrke, inte vill eller orkar läsa poesin ordentligt? I Racine är Racine påpekar Roland Barthes att tautologin alltid är aggressiv: den har inga idéer men samtidigt försöker den göra en sträng morallag av denna brist. Den är antiintellektualism dold bakom enkelhet.
Så vad vill jag säga, att kritiken är för kritisk? Nej, inte alls. Däremot är den ofta slö och trött, slentrianmässigt hyllande eller slentrianmässigt avfärdande. Poesi är poesi är poesi.
