Under tisdagskvällen röstade det brittiska parlamentet ner den Brexit-överenskommelse som Theresa May efter 16 månaders förhandlingar publicerade i juli förra året. Resultatet var inte oväntat, vilket i sig är talande för det polariserade politiska läge som råder i Storbritannien. För att förstå hur parlamentet blivit så splittrat att May inte kunnat presentera ett förslag som stöds av en majoritet krävs en historisk tillbakablick.
LÄS MER:Theresa May skakad efter historiskt nederlag
Trots att resultatet av Brexit-omröstningen 2016 skapade stor förvåning i såväl Sverige som England är den brittiska Europaskepsisen inte något nytt fenomen. År 1975, endast två år efter Storbritanniens inträde i Europeiska gemenskaperna (EG), ledde oenigheter kring bland annat graden av ekonomiskt självstyre till en folkomröstning om fortsatt medlemskap. Ytterligare en påfrestning på relationen till EU kom 2007 efter EU:s östutvidgning 2004, där Storbritannien som ett av få länder avstått från restriktioner av den fria rörligheten och som resultat tagit emot 600 000 migranter istället för de beräknade 15 000. Denna plötsliga överbelastning av migrationssystemet gav nytt bränsle till invandringsfientliga krafter och EU-frågan blev återigen högaktuell.
Försöken att blidka både EU-förespråkare och EU-motståndare har nu lett Theresa May till ett dödläge
Trots Storbritanniens väletablerade EU-skepsis har Theresa May flera anledningar att vilja hålla utträdet så ”mjukt” som möjligt, där en av de främsta är de nära relationerna till Irland och Gibraltar. Relationen till Irland har ända sedan koloniseringen 1536 varit oerhört konfliktfylld och det relativa lugn som råder i dag är inte äldre än Långfredagsavtalet 1999, medan relationen till Gibraltar är relativt okomplicerad. Ett drastiskt utträde ur EU skulle här innebära stora problem, då både Nordirland och Gibraltar skulle distanseras genom gränskontroller av både varor och människor från sina kulturellt sett närmast oskiljaktiga grannar Irland och Spanien.
Försöken att blidka både EU-förespråkare och EU-motståndare har nu lett Theresa May till ett dödläge, där många parlamentariker föreslår en andra folkomröstning som utväg. Att föreslå en sådan folkomröstning är dock omöjligt för May utan att för den sakens skull också ogiltigförklara resultatet från 2016 och därmed det brittiska folket, något hon återkom till efter nederlaget i tisdags. ”I slutändan var detta ett val om folket” uttryckte Boris Johnson det efter att under valkampanjen underblåst både populistiska strömningar och politikerförakt med det den mångtydiga sloganen ”take back control”. Att den typen av formuleringar fick så starkt genomslag förklaras också av de stora klyftor som råder i Storbritannien – så sent som 2017 var 20 procent av alla parlamentariker från de tre största partierna utbildade antingen på elitskolorna Cambridge eller Oxford, vilket är anmärkningsvärt i ett land med över 150 universitet.
Fångad mellan ”Brexiters” och ”Bremainers” och utan riktig möjlighet till en andra folkomröstning lade Theresa May i tisdags fram en överenskommelse som parlamentariker Lisa Nandy beskrev som ”helt utan riktning”. Den tog Storbritannien ut ur EU men ville bevara relationen till Irland. Den följde resultatet från folkomröstningen men försökte likväl följa ekonomernas råd. Överenskommelsen dubbades ”det värsta av två världar” och led i och med omröstningen i tisdags det största parlamentariska nederlag ett regeringsförslag gjort i Storbritanniens moderna historia. Storbritannien står inför ett historiskt vägskäl och om överlever Theresa May förtroendeomröstningen ikväll måste hon på måndag komma med ett nytt förslag – och den här gången faktiskt välja.
