Mitt hem är fyllt med så många skivspelare, VHS-kassetter och halvfungerande radioapparater att min lägenhet av nära vänner kallas för hifikyrkogården – ett ställe dit daterad elektronik kommer för att dö. Därför är det inte så förvånande att jag, antagligen som en försvarsmekanism, har svårt för den nya succéserien Tidying up with Marie Kondo. Ett program där den japanska organiseringsgurun hjälper vanliga människor att rensa bland sina prylar, hitta harmonin i sina hem och slänga allt som de inte verkligen älskar.
Jag brukar försvara mitt hopplösa samlande med att mitt hem ser ut exakt som det jag växte upp i och som då inte ansågs det minsta udda – jag hoppade bara inte på minimalismtrenden runt millennieskiftet som format många av mina jämnårigas stilideal. Men det är naturligtvis bara en lam ursäkt. Vi äger fler saker än någonsin och ur ett historiskt perspektiv är knappast dagens avskalade minimalism någonting nytt – folk har i alla tider omgett sig med endast det allra viktigaste.
Men besattheten av hemmet är ett hyfsat nytt fenomen, som kanske syns tydligast på mängden nya teveprogram om städning, köksrenovering och garderobsrensning som ständigt lanseras. I början av 90-talet började trendspanarna prata om fenomenet ”cocooning” som går ut på att vi upplever omvärlden som allt mer hotfull och därför söker skydd i våra hem, som då ges en upphöjd betydelse i våra liv. Med terrorattacker och finanskriser fick trenden nytt liv och extremformen, att faktiskt bygga ett eget skyddsrum och fylla det med förnödenheter, blev allmänt känt som ”prepping”. Och för varje dag som går finns det allt färre anledningar att lämna hemmet överhuvudtaget.
När man jobbar hemifrån, kan få lunchen levererad och matkassen hemkörd blir det snarast ett aktivt val att lämna hemmet. Då är det inte så konstigt att många väljer att lägga söndagarna på att optimera sin bestickslåda, eller att vi tror organisationsexperter som påstår att överbelamrade garderober är ett hot mot vårt välbefinnande. Hemmet har gått från vara en plats för skydd och vila, till att bli ett ständigt pågående projekt för att förverkliga oss själva.
Ur ett klimatperspektiv är det riktigt bra att vi tillbringar allt mer tid hemma. I den vetenskapliga tidskriften Joule publicerades nyligen forskning som visar att häckande, hos framförallt unga vuxna, dragit ner USA:s energiförbrukning märkbart. Mest klimatsmart hade det förstås varit att liksom i filmen Matrix förvara människor i energisnåla kapslar, stora som badkar.
Men oavsett om du försöker mota apokalypsen på mitt sätt – med konservburkar och kassettband – eller genom att bli en energieffektiv minimalist, så tror jag det är ett misstag att kräva av din bostad att den ska fylla alla dina behov. Bas för vila – absolut. Men tills apokalypsen verkligen kommer har vi faktiskt en värld där ute att leva i också.
