Det regnar på Götaplatsen. Göran Johansson vandrar sakta upp mot scenen under sitt paraply. Om fem minuter ska han inviga Göteborgs kulturkalas. Innan dess ska han gå bakom scenen, ta av sig sin röda slips och knäppa upp den översta knappen i sin ljusblå skjorta. Dessutom ska kvällens konferencier Peter Apelgren hinna berätta tre roliga historier.
Göran Johansson talar utan manus i tio minuter. Han gestikulerar, målar upp visioner och blir mer och mer engagerad. Det är ett stycke god retorik. Göran Johansson är en skicklig talare och trivs på Götaplatsen även om det för första gången i kalasets historia regnar på en invigning. Men vad är det han egentligen säger? Hur funderar kommunstyrelsens ordförande runt det faktum att han just drar igång en festival som kostar 16-17 miljoner kronor?
1991 kalasade Göteborg för första gången. Det var långt innan begreppet branding hade plockats upp och börjat användas av varje lokalpolitiker med ambition. Det var långt innan någon på allvar hade börjat fundera över kulturens kommersiella potential. Det var långt innan Richard Floridas idéer om den kreativa klassen som navet i varje framgångsrik storstad hade luftats.
De första åren var kalaset en stillsam historia, VM-sommaren -95 ändrade på förutsättningarna. Det var då hela stan vandrade upp och ner längs Avenyn och förbrödrades under några ljumma sommarnätter när världen tittade på. Det var då fler än Göran Johansson insåg potentialen i ett kalas med dragningskraft långt bortanför 031. Men den positiva kraften försvann snabbt. Några år senare handlade Göteborgskalaset mer om dyster matkultur och brist på offentliga toaletter än något annat. Importerade räkor och öl i plastglas blev i den allmänna historieskrivningen betydelsebärande på ett sätt som varken öl eller räkor riktigt förtjänade. Det handlade snarare om att försöka identifiera symbolerna för det påvra och då fick den enkla mat- och dryckeskulturen spela rollen som kalas- och folkförstörare.
17 år senare ser det annorlunda ut. Landets festivaler har fått ett nytt favoritprefix: kultur.
Knappast någon stad med självaktning vågar låta bli att arrangera just sitt kulturkalas, sin kulturfestival. En utveckling som ligger helt i linje med den alltmer utbredda synen på kultur, nämligen att dess värde bestäms utifrån dess eventuella synergier. När hörde ni senast en politiker argumentera för kultur utifrån dess förmåga att höja livskvaliteten eller vidga sinnena? Nej, kultur är bra om det 1) inte kostar för mycket pengar (helst ingenting), 2) inte leder till bråk (Pål Hollender), 3) leder till fler arbetstillfällen/bättre hälsa/ökad integration/fler turister. Därutöver är dess värde ringa.
Det är alltså inte särskilt förvånande att när Göran Johansson inviger Göteborgs andra kulturkalas så handlar hans invigningstal om allting annat än just kultur. I stället talar han om kalas "som ett viktigt inslag i att sälja sina orter", om hur Göteborg med alla sina evenemang har lyckats hålla "konkurrenterna stången", att turisterna skapar jobb och bränner pengar som i sin tur ger större skatteintäkter som i slutändan gör att stan kan arrangera kalas med gratis inträde, något "stockholmarna" inte har.
- Andra finansierar det vi har skôj med. Det blir bingo!
Men frågan är om det blir det. Om bingo är rätt ord för att beskriva Bältespännarparken just nu där en utmärkt utställning om begreppet skam trängs med ett mejeriföretag, med stånd där man kan köpa tokiga slipsar eller med brandsäkerhetsföretaget som säljer T -shirts? Om det är bingo att vandra ner till Kungstorget och kryssa mellan brödföretaget där du kan vinna ett års brödförbrukning eller teleoperatörer eller bilföretag eller skräniga kommersiella radiostationer? Stadsrummet har sällan varit fulare än under årets kalas.
Det är svårt att frigöra sig från det krämaraktiga filter som vilar över kalaset. Inte över allt självklart. Här finns en massa bra musik alldeles gratis (The Last Poets är den mest otippade bokningen i kalasets historia!), här finns gatuartister av sensationell art (Johan Wellton och hans kolleger). Och en massa annat naturligtvis. 16 miljoner är trots allt en hel del om man ska ut och handla kulturupplevelser. Men här finns alldeles för mycket konstigt, spretigt och kommersiellt smetigt för att kalaset ska gå att omfamna med någon större entusiasm. Och när man rör sig med ett kulturbegrepp som är så vitt och brett och stort (904 programpunkter) att brandredskap, nalleblodgivning, sportfiske i ån och elbilsrally får plats bör man nog ställa sig frågan om inte en viss avgränsning hade varit till hjälp. I viljan att ge något till alla har allt som andas identitet och linje försvunnit.
I slutändan blir det inte särskilt skôj. Inte ens om det är delfinansierat av en turist från Stockholm.
