Nära hot och närhetens hot - orden kommer för mig när jag går genom Charlotte Gyllenhammars utställning Privat idiot på Kulturhuset i Stockholm. Gyllenhammar har en säregen förmåga att gestalta instängdhet så att det svindlar. Svindeln är metaforisk och bokstavlig. Det gungar såväl under fot som i tankegång. Att bryta upp perspektiv är ett av kännetecknen - rummets, medvetandets, likaså kroppens och betraktandets former är något som Charlotte Gyllenhammar skärskådar och ifrågasätter.
I den stora lokalen på femte våningen har hon byggt en värld som minner om ett Kafkakontor. Det börjar med en långsmal mattgrå korridor penslad med svag belysning - är detta före eller efter en arbetsdag? Vad är det som pågår här? Jag skjuts ut i en zon mellan dröm och vaka, mellan privat sfär och offentlig. Korridorens grå och stängda dörrar förstärker känslan - platsen befinner sig kusligt utanför det vardagliga men är ändå igenkännbar. Som vore den en ort i en mardröm.
Höger vägg öppnar sig mot ett dunkelt rum upplyst av två projektioner. De fyller utrymmet med en hypnotisk stillhet. På golvet utspelar sig en skyddslös sömn - två män i en vit bädd, rygg mot rygg. De rör sig lite, greppar ett glas vatten, dricker, somnar om. Det som händer inom dem går inte att se men ändå är de bevakade. I taket syns Fall från 1999, en kvinna klädd i flera lager vackra tyger hänger upp och ned. Händerna löst ihopdragna, hon blundar. Med ett ljud som av en prasslande pappersblomma stryker händerna då och då över tygen. Kvinnan är fångad i en allt mer olidlig situation, blodet rusar ned i huvudet.
Tillbaka i korridoren: i en nisch står en liten vitklädd flicka, Betraktaren (2003), och tittar på ett fotografi. Förra året dog 130 människor i ett gisslandrama på Dubrovkateatern i Moskva, men dessa två barn på bilden överlevde. De tre tycks tyst samspråka om obegripligheten i en sådan händelse.
Korridoren öppnar sig i ett stort rum där utsikten över Stockholms city tar del i utställningen och med sin vida hösthimmel samspelar med verket Nachsagen Ich und Meinhof. Här har konstnären klätt sig som Ulrike Meinhof i grå fångrock och som David Bowie i glittrande paljettkavaj och rött hår. Sakta snurrar de två sittande gestalterna runt på en hängande bildskärm. Deras orörliga kroppar inneslutna i sina respektive dåd och livsverk, som i var sin hisnande paus, utan alla spår av vila. Inkapslade i en närmast kataton domning.
Ett stycke in i mörkret i salen sitter en bunden kvinna med ögonbindel på en stol. Skulpturen belyses svagt. Hon utstrålar både sårbarhet och oåtkomlighet och så är det ofta i Charlotte Gyllenhammars verk - hennes konst alstrar hela tiden frågor, söker inga enkla svar. Är den bundne ännu kropp eller redan skugga, tillhör hon sig själv eller någon annan?
Utställningen består alltså av både tidigare och nya verk och den är stramt och mäktigt komponerad. I krissituationens kaos - som i det inglasade offentliga rum som sprängts i bitar, eller i videoverket om den Västtyska ambassaden som 1975 ockuperades av aktivister från Röda arméfraktionen - finns, som ett givet parallellt stråk, också privata stunder. En grupp skulpturer av små barn ligger som skira plantor och drömmer. Sovstund råder på daghemmet och lugnet som är byggt av skörhet kan när som helst förvandlas till sin motsats. Det är sådana långa ögonblick av väntan, inlåsning och kontrollförlust som Charlotte Gyllenhammar gestaltar. I minnet framkallas hennes Dö för mig från 1993, den väldiga ek som hängdes upp med kronan nedåt mellan två byggnader i Stockholms city. Betraktaren grips av yrsel när gängse lagar bräcks.
Privat idiot är en utställning skapad av en konstnär med ett helt eget tonfall, en stark integritet och beundransvärd känslighet för gränsstationer, oavsett om de är belägna inom eller mellan människor. Mästerligt.
