Krönikan 23/2: Museer är värda entré

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Jag tillhör kategorin museibesökare. Jag har till och med haft några av mitt livs mer oförglömliga upplevelser på museer. Som för några år sedan, när jag på det egyptiska museet i Berlin kunde betrakta porträttbysten av den bildsköna egyptiska drottningen Nefertiti, mer än 3 000 år gammal. Eller när jag på det arkeologiska museet i Neapel plötsligt stod framför några av de fantastiska mosaiker som räddats från Pompeji.

Museibesök behöver inte alltid vara av det storslagna slaget för att vara minnesvärda. I samband med en politisk kongress i Blekinge åkte jag och några journalistkolleger till den närbelägna lilla sjöfartsstaden Karlshamn, med ett idylliskt museum ner mot hamnen. Och den som ännu inte varit på Medeltidsmuseet i Lödöse har gått miste om en trevlig upplevelse.

ANNONS

Att gå på museum är inte alltid någon billig historia. Det kan till och med kosta rejält. Men finns något sevärt att erbjuda brukar inte priset vara något hinder för besökarna. Tvärtom, tumregeln vid utlandsbesök är snarare att ju högre inträde, desto längre slingrar sig köerna.

Några enstaka gånger har jag slunkit in på gratisentréer. Men i allmänhet har jag betalat för mig. Därvidlag tillhör jag uppenbart en avvikande och starkt suspekt grupp, åtminstone om man skall tro en del av landets statliga museichefer och ett antal kulturskribenter. Där finns en starkt rotad tanke att museibesök måste vara gratis för att locka besökare.

När gratisentrén till de statliga museerna nu avskaffats för vuxna besökare har besöksantalet sjunkit med en tredjedel, uppgav Dagens Nyheter i går. Hur representativ den siffran är efter knappt två månader av det nya systemet återstår nog att se, men att besöksantalet skulle minska var ju i sig inte oväntat. Frågan är emellertid vilket problem denna nedgång egentligen illustrerar.

Som kulturstöd har det statliga stödet för gratisentréerna varit ett trubbigt instrument. Nästan alla statliga museer ligger i Stockholm. Snedfördelningen av kulturstödet till övriga landets nackdel har alltså ytterligare förstärkts.

När vi villigt betalar för de flesta andra typer av kulturupplevelser, från biobesök till konserter och operabesök, blir ju också frågan varför just statliga museer inte skulle kunna attrahera en bredare publik annat än med hjälp av gratisinsläpp. Är verksamheten inte tillräckligt publiktillvänd? Är samlingarna inte tillräckligt intressanta, eller görs de inte tillräckliga intressanta? Enbart ett besök på det inte alltför innehållsrika Världskulturmuseet i Göteborg - vår stads enda statliga museum - kan ju ge upphov till en del sådana frågor.

ANNONS

Jag tror att statliga museichefer nu har ett val. Antingen kan man mot bakgrund av den statistik som kommit göra sig till offer, skylla allt på regeringens förmenta kulturfientlighet och i övrigt försjunka i passivitet. Eller också kan man ta den uppkomna situationen som en utmaning att verkligen göra museibesök till en angelägenhet för en bredare allmänhet och de många turister som kommer till Sverige.

Tyvärr är det väl risk för att offertanken kommer att överväga. Men nog måste det i så fall vara trist att vara statlig museichef - att leda en publiktillvänd verksamhet som man inte ens tror att någon skulle vara beredd att betala för.

ANNONS