I höstas anordnade Segerstedtstiftelsen ett seminarium på Jonsereds herrgård utanför Göteborg. Ett där svenskar och norrmän ur respektive offentlighet iscensatte en andra unionsupplösning. Vad var det egentligen för sorts bråk?
Från norsk sida fanns en underton, inte alldeles olik skadeglädje. Den är inte svår att härleda.
Svenskar har i åratal berättat för norrmän – i än högre grad för danskar – att de behandlar sina uppstickarpartier för generöst. Omdömet har fällts från hög höjd: Sverige har saknat ett Dansk Folkeparti, eller Fremskrittsparti. Sverige har helt enkelt betraktat sig som lite bättre, lite mindre vulgärt, som ett något anständigare land, än sina nordiska grannar.
Är det konstigt att norrmännen känner ett uns av tillfredsställelse nu? Och de svenska inläggen i syskonbråket?
Ja, inte går det att spåra någon ödmjukhet över att Sverige numera har sitt eget framgångsrika populistparti. Än mindre acceptans. Allra minst någon ursäkt för att det svenska tonläget tidigare varit lite väl mästrande. Inte heller finns något nyväckt intresse för de nordiska grannarnas erfarenheter, nu när Sverige uppenbarligen kunde ha nytta av dem. Den svenska exceptionalismen, sårad av det faktum att Sverige inte längre kan betrakta sig som det anständiga undantaget, går snarare på offensiven.
Det här året i svensk politik har ställt den svenska exceptionalismen på sin spets.
Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand beskriver skarpt i sin artikel hur en process av självförstärkande självgodhet fungerar:
"Redan i taxin börjar vi svenskar prata i munnen på varandra om de förfärliga, naiva, inskränkta norrmännen. Jag märker hur snabbt vi radikaliseras i vår svenska ekokammare; efter några glas på en bar raljerar vi vilt och hänsynslöst om våra nordiska systrar och bröder."
Det är ur den här stämningen som GP:s kulturchef Björn Werners första artikel i ämnet växer fram. Och kanske är det därför inte så förvånande att hans artikel slutar i en makalös svensk trosbekännelse.
LÄS MER:Den humanitära stormaktstiden är inte över
Norrmännen och många andra europeiska länder, skriver Werner, har plågats av krig och ockupation. Det gör att de är otillräckligt negativa till nationalism. Det är förklaringen till "blåbrun konsensus". Sverige, däremot, kan tack vare sin fredliga historia se klart i dessa frågor och har därför goda möjligheter att axla rollen som "humanitär stormakt".
"Vi har", slutar Björn Werner, "som få andra länder på jorden, de erfarenheter som krävs för att blicka framåt, inte bakåt."
Det här året i svensk politik har ställt den svenska exceptionalismen på sin spets. Det vi har sett är försök att rädda Sverige som undantag, som den enda anständiga avvikaren i en blåbrun värld. Det var den urladdningen seminariet i Jonsered blev åskledare för.
Björn Werners slutkläm gör att man lockas att ta till Bibeln för att förstå vad det är för självbilder som drivit svensk politik 2018. Det är som om Jesus, i Matteus 5:14-16, talar direkt till just de här svenskarna:
"Ni är det ljus som lyser upp världen. En stad uppe på ett berg kan inte gömmas. När man tänder en lampa ställer man inte ett sädesmått över den. En lampa ställer man i ett lampställ så att den lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser allt gott ni gör och hyllar er Fader i himlen."
Hur många samtal i självsvängning, av det slag som Jens Liljestrand beskriver från taxin i Jonsered, tror ni har hållits den här hösten?
Det måste vara hundratals, tusentals, kanske tiotusentals, runt om i Sverige.
När sverigedemokraten Mattias Karlsson bröt ut i sina facebookbarnsligheter om "seger eller död", fångade han oavsiktligt stämningen i hela den svenska samhällstoppen, inte bara i sitt eget parti. Den mest svenska av hållningar till en tid som ömsar skinn, har varit förnekande, fördömande, oförsonlighet och oavvisliga krav på stamlojalitet. Och om den ena sidan av den ekvationen är den sårade, närmast messianska, svenska exceptionalismen, är den andra sidan något som närmar sig historisk determinism.
Sanningen är förstås att historien inte väljer sida.
Sverigedemokraterna har nästan försvunnit ur offentligheten under hösten, men partiet verkar ta det med ro. Övertygelsen om att man är i förbund med historien är spridd inom Sverigedemokraterna. Det finns en föreställning om att partiets rörelseriktning bara kan gå åt ena hållet.
Övertygelsen vilar på erfarenhet. Partiet har växt i en hisnande takt. Men ännu viktigare är att partiet sett hur dess främsta fråga, invandringen, fick fäste i politikens mitt. Flera av de förslag som de andra partierna hade stämplat som oanständiga, bara månader tidigare, genomfördes i brett samförstånd under trycket av flyktingkrisen.
För Sverigedemokrater och vid det här laget för en hel del andra, är det alldeles tydligt vad som skett: verkligheten har tvingat sig på politiska partier som velat glömma att den fanns.
LÄS MER:Inger Merete Hobbelstad: Stämpla inte norrmän som fascister
Kort sagt, Sverigedemokraterna upplever sig vara i armkrok med historien. Nästan precis på samma sätt som Socialdemokraterna upplevde det för hundra år sedan. De tycker sig ha rätt i sak, tycker att fakta är deras vänner och – det underskattas ofta i beskrivningen av Sverigedemokraterna – anser sig ha rätt och moral på sin sida. Arbetarepartiet kunde ha tålamod för hundra år sedan, för det rådde inget tvivel om att segern på sikt var säkrad. Sverigedemokraterna lever i en liknande föreställning: frågan är inte om de är vinnare, utan hur längde det ska dröja innan de erkänns som vinnare.
Denna självsäkerhet gör den svenska exceptionalismens försvarare än mer rasande och rabiata. "Ledande politiker i Sverige får inte ge efter en millimeter för Sverigedemokraterna", skrev en av Dagens Nyheters ledarskribenter häromveckan. Seger eller död i liberal tappning.
Sanningen är förstås att historien inte väljer sida. Den är inte ödesbunden. Det var den inte ens för Socialdemokraterna förrän i efterhand. Sverigedemokraterna är kanske på väg att bli ett nytt statsbärande parti och en förnyare av folkrörelserna. Eller så har partiet redan nått sitt maximum. Kanske finns bara långsamt förtvinande och tilltagande radikalitet i framtiden.
Ingen kan veta, men 2018 var ett år då självsäkerheten tillhörde utmanarna. Oron, ibland gränsande till hysteri, var etablissemangets. Så också på Jonsereds herrgård.
Johan Hakelius är chefredaktör för tidningen Fokus.
En längre version av denna text finns publicerad i Fokus nr 50-52 2018.
