Kajsa Bergström Feiff
Kajsa Bergström Feiff Bild: Jonas Lindstedt

Skrivstil är ett hantverk på utdöende

Kajsa Bergström Feiff skriver om en utrotningshotad konst.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

”Dolly”, skriver jag så fint jag kan med höga slängar på l:en på en vit papperslapp som jag fäster i den nyköpta väggkroken vi har satt upp för alla hundsaker. Omedvetet försöker jag fortfarande härma min mormors vackra skrivstil. Hon var född 1919, var självsäker och osentimental och van vid att skriva både på maskin och för hand. Allt avspeglades i en driven och vacker handstil med en lutning så konsekvent i samma vinkel att den nästan föreföll skapad av en maskin.

LÄS MER:Ingen gillar en kacklare

Jag älskar att skriva för hand och berömmer mig för min publikfriande gammaldags skrift, men så fin som mormors, eller för den delen vilken äldre släktings som helst blir den aldrig riktigt. Det är kanske det lite yvigt slarviga draget i min personlighet som lyser igenom, men mer sannolikt är min handstil bara ännu ett offer för den digitala revolutionen.

ANNONS

När jag frågar runt lite verkar det också följdriktigt som om skrivstilen nästan helt försvunnit från svenska skolor. Mitt ena bonusbarn berättar att de fått testa i skolan, men det är inget återkommande ämne som det var för mig när jag var liten. En liten flicka intervjuas i P1 om hur hon föredrar att föra anteckningar och säger att hon mycket hellre skriver på datorn än för hand. ”Det går snabbare och är enklare att sudda”. Egentligen är det bara att gratulera. Jag kan bara föreställa mig hur otroligt svårt det skulle vara för barn som är vanare vid att hantera tangentbord än pennor, och till vilken nytta skulle sådan kunskap vara idag? Den vackra handstilen är antagligen obsolet, tänker jag sorgset. Min egen romantiska dragning till vackra handskrivna brev och kort är nog tyvärr inte argument nog för att lägga den i respirator genom att tvinga ointresserade mellanstadiebarn att lära sig skriva utan att lyfta pennan från pappret.

Eller? Jag läser hos BBC att Roger Kneebone, professor i kirurgi vid London Imperial College i England inte håller med och blir genast uppiggad. Han är bekymrad över datorernas och de smarta telefonernas envälde och anser att elever tillbringar alltför mycket tid med att svepa över tvådimensionella skärmar och för lite med att använda sina händer till att skriva, så att detta gått ut över deras skicklighet som blivande kirurger.

ANNONS

LÄS MER:Rädda mig från kravet att älska mig själv

Tyvärr verkar ingen annan än jag vara på hans sida. I alla fall inga forskare. Barn har tydligen bättre finmotorik än någonsin efter alla år av tv-spelande och professor Kneebone och jag får som alla andra griniga det-var-bättre-förrare inse oss besegrade av fakta.

Men jag känner ändå ett styng av sorg över att ännu ett hantverk är på väg ner i graven. Och över att vi så lättvindigt låter ännu en konst vi behärskat i generationer försvinna från våra muskelminnen som vore den skräp. Jag testar att skriva några av meningarna från den här krönikan så snirkligt jag kan på ett papper och undrar vad min mormor hade sagt om hon kunde se mig.

Att jag skulle kamma mig och sluta vara en bakåtsträvare, antagligen.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS