Martin Östergren bor ensam i sin lägenhet i Linköping. Hyran är på 6 000 kronor, och har höjts rejält under senaste året. Han har aktivitetsstöd på 11 500 kronor, och när hyran och nödvändiga räkningar är betalda har han 4 000 kronor kvar som ska räcka till bland annat mat, kläder och mediciner.
– Jag klarar mig, nätt och jämnt. Men jag måste hela tiden ställa saker mot varandra.
Sedan inflationen tog fart för ett och ett halvt år sedan har hans ekonomi försämrats. Som ensamhushåll har han fått stora kostnadsökningar för nästan allt.
Stenhård månadsbudget
Han berättar att han är noga med sina pengar. Han planerar och gör en stenhård månadsbudget för fyra veckor som han inte får överskrida. Fast den mat han har råd med är inte bra.
– Jag vill inte berätta vad jag äter. Men det kan jag säga, när jag ska festa till det på söndagen kan det bli fiskpinnar och potatismos.
I Linköping där han bor finns ingen mataffär med särskilda lågpriser för fattiga. Martin Östergren berättar att han skulle behöva en sådan, men att han nu handlar maten så billigt han kan.
– När matpriserna har skenat har klassklyftorna ökat. Vi som inte bidrar får aldrig några påslag, vi ska bara dö.
Han har en liten buffert för oförutsedda utgifter. Tandläkaren, till exempel. Han behöver gå dit nu. Fast då bufferten tar slut vet han inte vad han ska göra.
– Jag tänker ibland – vad ska hända med mig? Allt har blivit så hårt.
Söker jobb
Han har flera år kvar till pensionen, och berättar att han gärna skulle vilja ha ett jobb. Han söker, men kan inte arbeta med vad som helst eftersom han har hälsoproblem med hjärtat.
– Jag har ett gott hjärta, men också ett för stort hjärta.
Han har just fyllt 60 år.
– Jag är rökt på grund av min ålder också. Jag blir bortsorterad direkt.
Han har inte så jättestort hopp om att hans ekonomiska situation ska bli bättre.
– Jag önskar att det fanns mer mänsklighet. Om andra kunde sätta sig in i vår situation och tänka att det kunde varit dem själva, säger Martin Östergren.