När jag får mitt fjärde utbrott på en vecka inser jag att jag måste tagga ner, åtminstone ta mig så långt bort från datorn som möjligt. Känslorna är explosiva till sin karaktär och ytterst svåra att stoppa. När jag ser en engelsk film på tv, Tyrannosaur, som öppnar med att en ursinnig man sparkar ihjäl sin hund, känner jag identifikation – inte med hans handling utan med hans oberäknelighet. Jag känner identifikation med näthatare och med gubben på gatan som gapar om att jag cyklar på trottoaren (jag fattar precis!). Problemet är att jag samtidigt är så rädd för oss. Jag kikar ängsligt mellan fingrarna på han i Tyrannosaur. Aggressivitet är obehagligt, inte minst när den kommer ur en själv.
Jag försöker fatta vad allting handlar om och lyssnar noga på Radiopsykologen med kvinnan som ringer om samma slags problem. Psykologen pratar om att känna sig bortvald, oviktig och sviken. Känner jag så? Inte något särskilt. Jag tycker bara att världen är full av människor som beter sig okänsligt, trycker ner möbler i sopnedkastet, skiter i att svara på mejl eller ljuger om att de betalt till kaffekassan. Har folk alltid varit lika egotrippade eller har det med ”systemet” att göra, det kapitalistiska, eller kanske vår narcissistiska tid? Jag är med på allt, bara de försvinner.
En dag när jag kommer gående på gatan tvärnitar en bil intill mig. Bildörren flyger upp och mannen vid ratten kastar ut ett järnrör på gatan. Det flashar till i huvudet på mig. Jag tänker inte en sekund på att man kanske borde akta sig för män med järnrör, springer i stället fram till bilen med röret, knackar hårt på rutan och ropar: ”Vad fan gör du? Du får faktiskt ta hand om din egen skit!”. Jag ser direkt att han inte är typen man muckar med. Men det är inte jag heller! Vi är precis lika arga och i denna sekund förstår jag exakt hur det går till när folk sticker knivar i varandra i en krogkö.
Jag får inte däng. Men redan nästa dag påtalar en person att jag alltid är arg nuförtiden. Hen säger inget om klimakteriet, vilket är tur – jag skulle tända till på direkten. En väninna skyller alla sina negativa känslor på sin pms, som om det inte fanns saker i hennes liv att uppröra sig över. Mitt humör har i vilket fall inget med något så trivialt som hormoner att göra. Det finns tusen rättmätiga anledningar att vara arg. Alla nyhetsläsare vet att vi borde vara mycket argare än vi är. Kanske tar jag helt enkelt ut min frustration över samhällsutvecklingen på slarvet med kaffekassan.
Problemet kvarstår: min ilska är otrevlig för omgivningen och jag blir rädd för mig själv. Det är förbjudet att röka på, så då återstår väl bara djupandning och tända ljus. Namaste, för fan.
Sara Kadefors är författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.
LÄS MER:Är vilket sällskap som helst bättre än inget alls?
LÄS MER:Min bekant får inte ha tråkigt
Äter: För lite grönt.
Ser på: Gift vid första ögonkastet – Nya Zeeland (SVT).
Läser: Mina egna tv-manus.
