Teodorescu: 2017 - året då vi vågar välja väg

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

”Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss…”. Charles Dickens rader är publicerade på 1800-talet, i en annan tid, i en annan kontext. Likväl fångar de, som all god litteratur, något allmängiltigt. Vägval har det gemensamt att de sätter oss på prov, tvingar oss till reflektion - och handling.

När vi snart skriver 2017 är det just svåra vägval vi står inför. Vägval är besvärliga dels för att det på förhand kan vara svårt att veta hur utfallet av respektive val kommer att bli, dels för att de alternativ som valen symboliserar kan vara relevanta var för sig. Ändå tvingas vi välja mellan dem och därmed också att välja bort. Det är förståeligt att icke-valet kan framstå som lockande. Men också ett icke-val är ett val och liksom aktiva val får också de passiva konsekvenser.

ANNONS

2016 var året då britterna valde Brexit och amerikanerna Donald Trump. Det var året när etablerade politiska partier såg sig omsprungna av missnöjespolitiker som ofta saknar lösningar på samtidens problem, men som vinner väljarnas förtroende för att de erkänner en verklighet som de etablerade politikerna, av olika skäl, väljer att bortse ifrån. Denna verklighet består till betydande del av oro för att staten inte längre förmår upprätthålla det som kan räknas till statens kärnuppdrag: nämligen att garantera medborgarnas rätt till fred och frihet genom lag och ordning.

Under det gångna året har terrorattackerna i europeiska städer duggat tätt, utförda av en fiende som finns mitt ibland oss. Att inte känna någon oro för att en terrorattack kan slå tillvaron i spillror när som helst, var som helst, vore givet erfarenheterna av 2016 ytterst märkligt. Den som ändå väljer att vifta bort denna högst rationella oro, med hänvisning till att risken att drabbas av annat än terrordåd utförda av militanta islamister, framstår som verklighetsfrånvänd och kommer att få betala ett högt politiskt pris.

Men det är inte enbart terrorattacker och krig i vår omvärld som skapar oro. Under det gångna året har invandringsfrågan fortsatt att dominera den inrikespolitiska dagordningen. I december var den emellertid, för första gången på ett år, inte den viktigaste för väljarna. Enligt en ny Novusmätning hamnar den först på tredje plats, efter sjukvård och skola som toppar (SVT 7/12). Det är föga förvånande, regeringens åtstramning av migrationen syftade till att minska de skenande kostnaderna och påfrestningen på välfärden och fick, eftersom den utarbetades därefter, också avsedd effekt.

ANNONS

Det riktigt svåra återstår dock; under kommande år kommer kostnaderna för de många människor som ska integreras att skjutas över på kommunerna. Hur det ska finansieras i praktiken vet ingen. För kommunerna återstår då att antingen sänka kostnaderna för befintlig verksamhet genom att skära i utbudet, eller att höja skatterna för att upprätthålla ens dagens nivå.

Att skolan och sjukvården uppfattas som de viktigaste frågorna sammanhänger med den om integrationen, dels eftersom fler människor innebär ökad efterfrågan på systemet, dels eftersom systemet är finansierat med skattemedel. Eftersom det tar oacceptabelt lång tid för invandrade att komma i arbete i Sverige, samtidigt som alla åtnjuter samma rätt till välfärden, uppstår diskrepans i ekvationen. Frågan är hur det kommer att påverka gemene mans skattemoral; varför försörja fler och därtill betala mer och samtidigt få ut allt mindre och därför tvingas investera i privata lösningar vid sidan av?

Dessa frågeställningar och de målkonflikter som de ger upphov till behöver analyseras och debatteras, utan påhopp som syftar till att misstänkliggöra och brännmärka avsändaren med påståenden om att det skulle föreliga en dold agenda. Resurserna är och har alltid varit begränsade, vilket aktualiserar svåra gränsdragningar och i förlängningen vägval.

I debatten om några av landets liberala ledarsidor, däribland den du just nu läser, har det mellan raderna framkommit att det skulle vara icke-liberalt att förhålla sig till den målkonflikt som migrationen aktualiserar. Att det skulle vara liberalt att vurma för en "Allt åt alla" - politik à la Jonas Sjöstedt. Ju närmare 2018 års valrörelse vi kommer desto tydligare kommer det emellertid att bli att politik handlar om att välja. Ska vi hjälpa så många som möjligt på plats i hemländerna, eller några få resursstarka som lyckas ta sig till Europa? Ska den som är ny i Sverige ha samma rätt till välfärd som den som betalt skatt här under ett helt liv? Ska vi riva välfärden (som nyliberalerna vill) till förmån för oreglerad migration (som delar av vänstern och de mest "liberala" liberalerna vill)?

ANNONS

Under 2016 framstod det som högsta måttet på godhet att låtsas som att man inte behövde välja. Så skiljdes de "goda" ut från de "onda". Så kunde Aftonbladets ledarsida finna nya bundsförvanter i de liberaler som gjort till sin främsta uppgift att utvärdera andras liberalism.

Min förhoppning är att vi under nästa år ska få en ärligare debatt där de som kritiserar andras ställningstaganden kommer med egna förslag på hur problemen med kriminalitet, utanförskap, vård- och bostadsköer ska lösas. Att de behöver lösas är vi redan överens om. Det meningslösa godhetsposerandet som inte kostar någonting och som har som enda mål att utmåla meningsmotståndaren som ond är så 2016.

ANNONS