Brexit är också Sveriges och EU:s kris

Brexit framställs nu som om det vore en kris för Storbritannien. Men Brexit är en kris lika mycket för Sverige och EU.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Efter att ha skjutit den definitiva handlingen framför sig aktiverade Storbritanniens premiärminister Theresa May i går utträdesparagrafen – artikel 50 i EU-fördraget.

Därmed avslutas den period som i brittisk press har kallats ”The Phoney Brexit”. En anspelning på ”låtsaskriget”: Den tid som förflöt mellan att andra världskriget startade officiellt hösten 1939 och de egentliga krigshandlingarna på Västfronten inleddes våren 1940. Metaforen är inte så tokig. Efter en period av oväntad stiltje, som gett utrymme för önsketänkande, startar en process vars följdverkningar ingen riktigt kan överblicka.

Läser man svenska nyheter och opinionsjournalistik kan man lätt få intrycket av att Brexit främst är Storbritanniens problem. Bilden är att det är britterna som har satt sig i sjönöd och att vi andra står på fast mark och kan välja mellan medömkan och skadeglädje.

ANNONS

Visst har britterna kortsiktigt skaffat sig problem. Men vad som inte verkar ha sjunkit in är att Brexit också är EU:s kris. En händelseutveckling har satts igång som kommer att förändra EU, och ingen vet riktigt hur.

Det är som i socialpsykologin. När en person lämnar ett sällskap kommer rollerna hos de som stannar kvar att förändras. Särskilt tydligt då den som lämnar sällskapet har varit en av de starkare och mer tongivande personerna i gruppen.

Så kommer det att bli också för EU-medlemmarna när Storbritannien lämnar. Det kan dröja innan vi märker det men unionen kommer att bli en annan. Inte minst kommer Sverige att behöva anta en annan roll. Den roll Sverige hittills kunnat spela – som en vänlig men lätt avståndstagande medlem som hållit sig för god för mycket av kotterierna – har ju varit möjlig genom det brittiska exemplet.

Utrikeskorrespondenten och EU-kännaren Rolf Gustavsson fångar detta väl i kapitlet "Persson och Reinfeldt" i boken Europeiska episoder (Hjalmarsson & Högberg 2016).

Gustavsson ser en likhet mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldts förhållande till det europeiska projektet, och beskriver det som ”kallsinnigt” och ”instinktivt föraktfullt” mot EU:s institutionsbyggande. Denna inställning var möjlig genom att Sveriges relation till EU under Perssons och Reinfeldts ministärer ofta gick genom London. Persson tog rygg på Tony Blair och Reinfeldt på David Cameron. Sverige behöll samma svala distans och har på brittiskt manér kunnat låtsas som om EU varit ett mellanstatligt projekt.

ANNONS

Den tiden är nu förbi. Federalisterna inom EU lär vara trötta på halvmedlemmar. Ilskan över Brexit har lämnat rum för en hård retorik mot de som inte vill se ständigt fördjupat samarbete. Sverige kommer att tvingas att förändra sin attityd. Våra värderingar och vårt förhållningssätt har inte längre någon stark försvarare.

Märk att rollsökandet kommer att behöva ske i en union i kris. För om Storbritannien spås förlora delar av sin export är detta ingenting mot de ekonomiska problem som alltjämt finns inbyggda i de sydeuropeiska ekonomierna. Medan populisterna nu verkar ha sopats bort ur brittisk politik växer de i de flesta av EU:s medlemsländer. Le Pens ställning i Frankrike är det självklara exemplet. Till detta kommer utrikespolitiska hot som terrorism och rysk aggression. Problem där ett Europa utan Storbritannien är än mer utsatt. Brexit är också vår kris. Det finns ingen anledning att peka finger mot britterna.

ANNONS