Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Image - 1
En förbisedd effekt i den svenska debatten om SD är att övriga partier länge fört en restriktiv invandringspolitik. Därmed har dessa partier aningslöst bidragit till SD:s agenda och banat väg för Jimmie Åkessons parti, skriver debattörerna.

Övriga partier bidrog till SD:s framgångar

Genom att riksdagspartierna i decennier har fört en allt mer restriktiv invandringspolitik har de aningslöst bidragit till att legitimera Sverigedemokraternas agenda, skriver statsvetarna Jonas Hinnfors och Andrea Spehar.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Varför kom Sverigedemokraterna in i riksdagen? Ett vanligt argument är att övriga partier ”inte tagit debatten” och att tystnaden lämnat fältet öppet för SD. Säkert stämmer denna förklaring delvis. Men det innebär inte att partierna genom åren skulle ha varit tysta. Tvärtom, gång på gång har regelverket kring invandringens storlek varit på agendan. Vi menar att en förbisedd aspekt i den svenska debatten om SD är att övriga partiet länge de facto fört en restriktiv invandringspolitik. Därmed har övriga partier aningslöst bidragit till att legitimera SD:s agenda.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Forskning från till exempel Danmark visar att när vanliga partier närmar sig invandrarfientliga partiers agenda så legitimeras de som alternativ möjliga att rösta på för vanliga väljare (se bland annat Green-Pedersen: ”Immigration as a political issue in Denmark and Sweden”, European Journal of Political Research, 47/2008; om Dansk Folkepartis väg in i Folketinget 1998).

I antal räknat har Sverige tagit emot många flyktingar, men sedan 1980-talet har de etablerade partierna argumenterat restriktivt i konkreta sakfrågor om invandringens storlek och regelverk på ett sätt som beskrivit invandring som ”ett problem” med fokus på vem som kan räknas som flykting, deras antal och kostnader. När ett område beskrivs som något som måste regleras och som direkt eller indirekt en belastning är steget inte långt att vrida retoriken till betydligt mer drastiska ståndpunkter.  Precis det har SD, Dansk Folkeparti och flera av deras europeiska motsvarigheter gjort.

Stämmer till eftertanke

Låt oss understryka att de etablerade partierna på intet vis drivit aggressiv politik om integration. Antalet mottagna flyktingar är dessutom internationellt sett högt. Retoriskt har hela tiden funnits ordvändningar och argumentation om solidaritet. Men vår översikt över nyckelbeslut kring invandringens storlek och karaktär sedan slutet av 1980-talet visar på en kontinuerlig argumentation i konkreta beslut om invandringens storlek som stämmer till eftertanke.

Så tidigt som 1989, långt före både SD och Ny Demokrati, ville Socialdemokraterna genomföra en flyktingpolitisk reform som enbart tillät tillfälliga uppehållstillstånd. Redan förslaget i sig bröt drastiskt mot en öppen flyktingpolitik. Argumentationen spädde på bilden med argument om att ”kommunerna inte klarar av flera”, ”det är bäst för invandrarna själva att inte komma hit” och ”våra välfärdssystem klarar inte fler invandrare”. Den borgerliga regeringen stoppade 1991 beslutet men accepterade senare tillfälliga tillstånd.

Länge (1969 – 2008) stoppades all utomnordisk (från 1995 all utom-EU) arbetskraftsinvandring till Sverige med argument att det skulle skapa oreda på arbetsmarknaden, sänka lönerna och förstöra den svenska modellen. Om detta sakligt stämmer eller inte kan man diskutera men så har kritiken mot arbetsinvandring paketerats.

Även folkpartiets krav på språktester visar hur till synes goda avsikter mycket lätt blir en del i ett fokus på att invandringen är problematisk. Göran Perssons uttalande om ”social turism” vid EU:s utvidgning åskådliggör också bara alltför väl vilket språkbruk som, helt utan avsikt, skapar grogrund för SD. Liknande retorik och konkreta beslut från kommuner som inte velat ta emot flyktingbarn (till exempel skånska Vellinge) ger samma grundläggande bild av invandring som ett problem.

Även när kommuner kritiseras för att dra sig undan invandringsmottagning, som till exempel Göran Johansson i Göteborg gjort, paketeras det i en retorik om att de som tar emot dignar under bördor och svårigheter.

Sällan får en argumentation med positiva förtecken plats i debatten. I stället skapas bilden av invandring som något dyrt, besvärligt och oönskat. Samtidigt har uttalanden gjorts om solidaritet, lika värde och så vidare, men de konkreta besluten legitimerar i sak en restriktiv hållning. Steget är då knappast långt för mer hårdföra partier att hävda detsamma och gå ännu längre. Där är vi nu.

Behöver vakna upp

Migrationen till Sverige är en realitet. Mycket av internationell migrationsforskning talar för att europeiska länder av ekonomiska och välfärdsstatliga skäl bör sträva efter en öppenhet för invandring.

När SD nu tagit steget in i riksdagsvärmen kommer övriga partier obönhörligen att ställas inför situationer där de måste formulera konkreta åtgärder snarare än retoriska slogans om solidaritet och antirasism. Inte för att SD inte skulle ha rasistiska drag. Tvärtom, men i bästa fall kan SD:s närvaro kanske få övriga partier att vakna upp och ta ett steg tillbaka från det sluttande plan mot alltmer restriktiv invandringspolitik där man länge befunnit sig. I stället bör de formulera kraftfulla positiva alternativ för en öppnare politik som både ger enskilda migranter bästa möjliga förutsättningar att förverkliga sina livsprojekt och samtidigt gynna landets ekonomiska utveckling.

Jonas Hinnfors

professor, statsvetenskapliga institutionen i Göteborg.

Andrea Spehar

fil dr, statsvetenskapliga institutionen i Göteborg.

Image - 2
Image - 3
Mest läst