Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Övningar i förvirring

Konst: På Kristina Schmids utställning uppstår ett intressant växelspel mellan skulpturer och avfotograferade skulpturer.
Jag kommer ihåg Kristina Schmids utställning på Rotor 2 för ett par tre år sedan, framför allt färgfotografierna: de avfotograferade små figurerna i modellera, som i bilderna placerats in i miljöer som också de "tillverkats". De var subtilt gjorda. Samtidigt förvånades jag över att tillvägagångssättet kändes nytt i konstsammanhang, trots alla filmade leranimationer, inte bara Wallace & Gromit. Vernissagekortet har jag faktiskt framför mig just nu, tack vare att det ända sedan dess suttit uppnålat på en kollegas vägg. Bilden skimrar i guldgult och modellerans "hudfärg". Man kan se den oskarpa ryggtavlan och nacken av en stående naken figur, som vid närmare granskning visar sig vanskapt: den vänstra handen är en fot, öronen extremt stora. Det han håller på med är att omsorgsfullt skrapa bort mönstret från en tapet.
Själv just hemkommen från en stor internationell utställning i Århus som kretsar runt H C Andersens sagovärld (recenseras på lördag) suggereras jag att se bilden som en "illustration till en förlorad saga", för att travestera en av verktitlarna i Århus. Att berätta den sagan? En fantastisk uppgift för en skrivarkurs.

Samtidigt hade jag svårt att greppa helheten, det kommer jag också ihåg när Kristina Schmid nu åter gör en utställning med liknande uppbyggnad, visserligen med en utställningstitel som slår undan kravet på förståelse: and being confused is an exercise. Den här gången är det skulpturerna i rummet (alltså inte på bilderna) som känns mest direkta. Till exempel Förnekar: händer och fötter som sticker ut under en lampskärm av tyg - som varelsen i fråga i skam eller till skydd dragit ner över sig, ända till golvet. (Var det du som lyste trodde du?)

Oemotståndliga är också de två "titelskulpturerna" and being confused is an exercise: bredbenta och kortbyxade på golvet, i strumpor och skor, men med överkropparna begravda, i en klump av mossa och lavor i det ena fallet - den andra figuren döljs till hälften i en klump av sand, ur vilken visserligen två händer sticker ut, med en slagruta!
Men fotografierna är på sitt sätt mer fascinerande, främst de elva som alla delar titel, Kring en linje. Jag ska inte försöka beskriva dem, det skulle bara visa hur jag går vilse i min tolkning, även om det finns enskilda bilder jag kan suga länge på. Jag kommer att tänka på ett citat av Gerhard Richter, där han säger att han alltmer kommit att föredra "det klassiska och universella" - men ofta möter vi ju i konsten i stället ett högst personligt bildspråk, en mer eller mindre privat symbolvärld; är det fel på sådana; skulle vi (rent generellt!) vilja vara utan dem, även om vårt förståelsebehov så att säga "stammar" inför dem?

Pianot, med locket som hålls på glänt, av vad? Den framåtböjda flickfiguren i lera med utsträckta armar, värjer hon sig, sträcker hon sig? Eller håller hon i en slagruta som drar? Och förvirringen i titeln, återigen, vad är förvirringen en övning i? I något annat än att häva den?
Mest läst