Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Öppna för det nya – eller dö ut

Medicinen för medier i kris är att våga släppa greppet och öppna sig för det nya mediala landskapet där det inte längre finns publik utan enbart nya former av medskapare. Det anser medieprofessorn Henry Jenkins. Mattias Hagberg har läst hans senaste bok.

Du sätter dig till rätta, slår upp tidningen och ögonen faller på den här artikeln. Du börjar läsa; rubriken, ingressen, brödtexten.

Kommer du att ta dig igenom hela texten? Kommer du att läsa till slut? Förmodligen. Frågor om journalistikens och medias framtid intresserar dig. Kanske kommer du till och med att diskutera texten med någon annan. Kanske kommer du att säga:

– Jag läste en artikel i dag. Den var rätt intressant.

Men kommer du att dela den? Kommer du att rekommendera den i dina sociala nätverk på webben? Kommer du att skriva en liten kommentar till texten, för att visa var du själv står?

Förmodligen inte. Den här texten har nämligen inte de kvalitéerna. Den saknar, som du kommer att märka, alla de där ingredienserna som gör den viral. Den är inte särskilt polemisk, den innehåller inga kända namn eller tydliga ställningstaganden i någon dagsaktuell debatt och den har inga identitetspolitiska referenser.

”If it doesn’t spread, it’s dead”, skriver medieprofessorn Henry Jenkins i boken Spreadable Media, aktuell på svenska med titeln Spridbar media – att skapa värde och mening i en nätverkad kultur.

Detta är med andra ord en död artikel, en dinosaurie, en text från en tid som inte längre finns. Åtminstone om man ska lyssna på Henry Jenkins. Den saknar det som han kallar spridbarhet.

Men vänta, texten är ju inte slut än. Jag har ju fortfarande makten att förvandla den till en bit spridbar massa, det är upp till mig att skriva så att den passar även nya, sociala medier.

Henry Jenkins ger råd. Hans fasta övertygelse är att gammelmedia måste anpassa sig till den nya tiden, till den nya mediala situationen. Tidningar, radio och tv måste överge föreställningen om sändare och mottagare till förmån för en modell där texter, inslag och bilder bara ses som halvfärdiga bitar i en ständigt pågående konversation med läsare, lyssnare och tittare. Ja, själva begreppen läsare, lyssnare och tittare måste skrotas, det finns inte längre någon publik, det finns inga mottagare, bara olika typer av medskapare. I den nya mediala verkligheten är vi alla producenter och konsumenter på en och samma gång – eller prod-user, som Henry Jenkins gillar att uttrycka det.

Henry Jenkins Spridbar media är något av en självhjälpsbok för etablerade medier i kris. Dess budskap är enkelt: släpp taget, våga öppna er för det nya landskapet eller dö ut. Han ser en värld där gamla och nya medier möts och kolliderar. Och ur den kollisionen uppstår något nytt och vackert. Han ser en framtida medialkultur som premierar deltagande, kreolisering och överskridande. Han ser ett medialt landskap utan fasta centrum eller tydliga avsändare.

Henry Jenkins är en väldigt typisk uttolkare av den nya digitala tiden. För honom, och en mängd andra internetfantaster, är tekniken en infrastruktur som ger möjligheter. Medietekniken blir, först som sist, ett redskap för samhället att fullborda sin demokratiska potential.

Det är på många sätt en vacker bild. Tekniken finns där för oss, för att vi ska bli mer mänskliga, mer fullständiga samhällsvarelser. Men tänk om det är tvärt om? Tänk om det är vi som är medieteknikens marionetter? ”Media är budskapet”, slog medievetaren Marshall McLuhan fast i en numera klassisk men utsliten fras. Och Friedrich Kittler, de senaste årens mest hypade medieteoretiker, gick än längre när han skrev: ”Media bestämmer vår situation.”

Med andra ord: Media är inte bara en enkel infrastruktur för information, granskning och debatt, vare sig det handlar om gamla eller nya medier – snarare är media en form eller en ram som bestämmer hur och vad vi kan säga, tänka och förstå.

Ur det perspektivet ställs alla föreställningar om spridbarhet, deltagande och demokrati på huvudet. Det nya mediesamhället blir inte en postmodern karneval som Henry Jenkins tycks tro. Det blir snarare något helt annat. Men vad?

Kulturteoretikern Robert Samuels har myntat begreppet automodernitet för att beskriva vår samtida belägenhet. Han menar att nya medier, som Facebook och Twitter, skapat ett slags social automatik. Vi upplever oss som engagerade, sociala individer, som deltagare i ett väldigt och konstruktivt samtal, men i själva verket uppfyller vi bara ett förprogrammerat protokoll. Enligt Robert Samuels är vi inte mer levande på nätet än en automat.

Robert Samuels ställer sextio- och sjuttiotalens sociala rörelser mot dagens nätbaserade engagemang, och han säger att nätet inneburit en backlash för alla typer av motstånd. Då stred vänstern och den breda proteströrelsen mot alla typer av strukturer, särskilt de som skapats av media, nu är man de nya mediernas fångar.

Det går att se på Henry Jenkins och Robert Samuels beskrivningar som två idealtyper, två stiliserade och motsatta bilder av den situation vi befinner oss i. Enligt Henry Jenkins har vi nu chansen att skapa ett genuint demokratiskt samhälle, enligt Robert Samuels är vi teknikens undersåtar.

Kan båda ha rätt, på en och samma gång?

Ja, jag tror faktiskt det.

Blickar man ut över dagens svenska mediala verklighet förefaller onekligen Henry Jenkins ha något att komma med. Det finns något upplyftande och fräscht över det engagemang som bubblar i sociala medier. Där finns uppenbarligen en demokratisk potential som alla gamla medier måste ta vara på för att överleva. ”If it doesn’t spread, it’s dead.”

Men samtidigt måste vi vara medvetna om de underliggande premisserna, om de uppenbara begränsningarna i sociala medier, om automatiken, som Robert Samuels uttrycker det. Diskussioner i sociala medier är sällan särskilt öppna eller konfrontativa, snarare tvärtom. På Facebook och Twitter knyts debatter ofta till länkar som bara delas med en begränsad skara ”vänner” eller ”följare”, något som lätt leder till att den egna världsbilden bara bekräftas, samtidigt som sfären för det offentliga samtalet krymper. Något som inte gagnar demokratin.

Utvecklingen är uppenbarligen paradoxal. På samma gång som den främjar samtal, öppenhet och demokrati undergräver den detsamma. Kanske måste vi använda nya ord för att förstå vad som håller på att hända? Kanske är just spridbarhet, prod-user och automodernitet begrepp som kan hjälpa oss att förstå samtiden?

Kanske är det också så att media är vår begränsning, som Friedrich Kittler uttryckte det, men också vår möjlighet, vår enda möjlighet.

Jag kan inte riktigt svara på det. Men det finns ett svar, åtminstone om vi ska lita på Henry Jenkins. Sprider sig den här texten på näten är den levande. Då har den något att säga om dagens och framtidens medielanskap.

Det är du som bestämmer. ”If it doesn’t spread, it’s dead.”

Och du reser dig, slår ihop tidningen och går ut på nätet.

Mest läst