Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Tillväxtideologins baksida drabbar de fattigaste värst genom klimatförändringarna. Marknaden löser inte våra fundamentala samhällsproblem, skriver Kajsa Borgnäs.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ökad tillväxt inget mått på välfärd åt alla

    Att hävda att klimatkrisen avhjälps med teknikutveckling och utan större politiska ingripanden är en illusion. Vår föreställning om mer tillväxt som mått på det goda samhället måste förändras, skriver Kajsa Borgnäs, ordförande för Socialdemokratiska studentföreningen.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    När socialdemokratin i morgon samlas till kongress är verkligheten rejält förändrad jämfört med Tillväxtkongressen i Malmö 2004. Den värsta finansiella krisen på 80 år har skakat världen, klimatkrisen väller in, oljetoppen nalkas och socialdemokratin befinner sig i opposition. För en socialdemokrati som återigen vill vara i takt med sin tid, eller helst lite före den, krävs en grundläggande insikt i vidden av dessa kriser, hur orsakerna ligger djupt rotade i marknadskrafterna och hur vårt samhälle är organiserat. Och dessutom ha en strategi för att ta oss ur dem. Business as usual är inte ett alternativ.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    I centrum för denna strategi måste diskussionen om hur vi mäter välstånd och välfärd stå. Det samhällsekonomiska målet om ständigt ökad tillväxt motiveras på flera sätt; tillväxt ger lättare möjlighet till omfördelning, nolltillväxt ger arbetslöshet och fattigdom och tillväxtens förmodade trickle-down-effekt, där de rikas evigt växande konsumtion ändå sipprar ned till de fattiga, har gjort tillväxtmålet till ett icke partiskiljande politisk-ekonomiskt mål, för både välståndet och välfärdens skull.

    Finans- och klimatkriserna säger oss dock något annat: Välstånd skapas, men inte välfärd. Klyftorna inom de flesta länder ökar, liksom mellan en global under- och överklass. För varje nyproducerat värde i dollar går allt mindre till de fattiga. Istället har den allmänna välfärden monterats ned – en avregleringspolitik som gett oss de senaste årens finanskris.

    Tillväxten drabbar fattiga värst

    Tillväxtideologins baksida drabbar också de fattigaste värst genom klimatförändringarna. FN:s klimatpanel, IPCC, säger nu att klimatproblemet är worse than we thought. De globala utsläppen ökar och två tredjedelar av alla viktiga ekosystem utnyttjas över sin förmåga. Den mest troliga temperaturökningen vid seklets slut är nu 4,0 grader Celsius, kanske så mycket som 6,4 grader, vilket med råge överstiger forskarnas säkra gräns på 2,0 grader. Orsaken till temperaturökningen är vårt växande välstånd, den oljeberoende konsumismen. Att komma till rätta med klimatproblemet är därför inte bara en teknisk eller snävt miljöpolitisk fråga – utan en grundläggande ekonomisk-politisk fråga om hur vi mäter, skapar och värderar välstånd och välfärd i vårt samhälle.

    Genomgripande förändringar kommer alltså att behöva göras i dessa krisernas spår. Till att börja med måste BNP-begreppet ifrågasättas. BNP är ett extremt trubbigt begrepp som värderar bilolyckor högt och läsning lågt, men utgör måttstock för den ekonomiska politiken i de flesta länder. I ett land som exploaterar sina naturresurser (olja eller ren luft) stiger BNP, även om kapitalstocken krymper. Skulle man räkna på klimat- och miljöeffekterna av den kinesiska tillväxten eller de oljeexporterande ländernas oljeutvinning skulle dessa länder hamna nära nolltillväxt – så förödande för klimat och miljö är denna ohållbara utveckling.

    Krispolitiken ökar konsumtionen

    För Sveriges del gäller att en växande privat rikedom och offentlig fattigdom hjälper BNP-utvecklingen men minskar jämlikheten och hållbarheten. De förbättringar som gjorts på miljöområdet äts upp av växande volymer; större bilar, mer konsumtion, resor, slit-och-släng. Krispolitiken efter finanskrisen syftar till att öka konsumtionen för att rädda jobben. Vinsten görs till drivkraft inom de privatiserade delarna av välfärden. Tillväxtideologin genomsyrar den internationella jakten på det globaliserade kapitalet samtidigt som det under decennier närmast varit tabu att diskutera denna grundläggande princip.

    Att världen nu närmar sig ett klimatkaos är därför inte så konstigt – vi har byggt upp en samhällsekonomi grundad på gränslöshet och förmodad självreglering. Nu upptäcker vi på kort tid att klimatet satt sina egna geologiska gränser och att ekonomin varken var självreglerande, eller reellt välfärdsskapande. Att hävda att klimatkrisen avhjälps med teknikutveckling och utan större politiska ingripanden för ny infrastruktur, fördelning och hållbarhet, är en illusion. Vår föreställning om mer tillväxt som mått på det goda samhället måste förändras. I stället gör jakten på tillväxten att både ekonomin och klimatet håller på att glida oss ur händerna.

    Tillväxt inget mål i sig

    När socialdemokratin nu samlas till kongress är därför frågan om hur det goda samhället ser ut inte bara en abstrakt filosofisk fråga, utan nödvändig för en ny politisk efterkrisstrategi. Fördelning och hållbarhet måste vara vägledande för den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken. Tillväxten är ett möjligt medel, men inte något mål i sig. Konkret handlar det om att marknaden inte löser våra fundamentala samhällsproblem utan att politiken, med sin möjlighet till långsiktighet, måste göra det, och att marknaden därför måste hållas borta från viktiga välfärdsområden.

    Jag hoppas därför att socialdemokratin tar detta tillfälle i akt att ta steget bort från 1990-talets ensidiga marknads- och tillväxtparadigm, och tar sig an de växande klyftorna, fattigdomen och ohållbarheten på det genomgripande sätt som dessa kristider kräver.

    Kajsa Borgnäs

    ordförande Socialdemokratiska studenförbundet