Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Ökad självständighet för universiteten ställer krav

Det finns anledning att se mycket positivt på principförslagen i Autonomiutredningen, men några saker kan vara värda en mer djupgående diskussion. Det huvudsakliga problemet kan sammanfattas enligt följande: Hur kan man försäkra sig om att universitet och högskolor inte kommer att utnyttja den ökade autonomin till att försjunka i en självgod, stillastående liknöjdhet? skriver professor Bo Rothstein, Göteborgs universitet.
I december 2008 blev den så kallade Autonomiutredningen klar. Utredningen har haft i uppdrag att utreda om svenska universitet bör bli mer självständiga i förhållanden till staten.

Huvudidén i utredningen är att universiteten och högskolorna ska upphöra att vara statliga myndigheter och att man i stället inför en ny offentligrättslig organisationsform för universitet och högskolor benämnd Självständiga lärosäten.

Som sådana kommer de inte längre att stå i ett direkt lydnadsförhållande till regeringen utan i stället blir de egna juridiska personer och har därmed rätt att till exempel ingå avtal, bilda bolag, äga egendom och motta donationer. Statens inflytande är tänkt att ske dels i form av fleråriga uppdragsavtal, dels genom att den statliga finansieringen ska fortsätta i huvudsak som tidigare.

Till detta kommer att som offentligrättsliga institutioner ska lärosätena fortsatt stå under tillsyn av bland andra Justitieombudsmannen, Högskoleverket och Riksrevisionen. Vidare skall offentlighetsprincipen fortsatt gälla samt grundlagens bestämmelser om att man skall iaktta principerna om saklighet, opartiskhet och likhet inför lagen i sin verksamhet.

Utredningen har letts av Daniel Tarschys och kännetecknas av stringens och precision i argumenteringen. Förslaget är väl underbyggt och ligger i linje med utvecklingen inom många EU-länder.

Symbolisk karaktär
Motiven för att forskning och högre utbildning av såväl humanistiska som demokratiska men också av samhällsnyttiga skäl bör ha en hög grad av autonomi har, som utredningen visar, övertygande framförts många gånger från olika håll.
Man skulle visserligen kunna hävda att den förändring man nu föreslår i huvudsakligen är av symbolisk karaktär eftersom tillsyn, uppdrag och finansiering i huvudsak skall fortsätta som tidigare. Det ska emellertid framhållas att även symboliska markeringar av detta slag ofta visat sig få ett stort genomslag, till exempel genom att man vid landets lärosäten mera kommer att försöka använda sig av de frihetsgrader som redan i nuläget existerar inom det befintliga regelverket men som sällan utnyttjas.

Att tydligt markera att universitet och högskolor inte längre är statliga myndigheter som står i ett lydnadsförhållande till regeringen måste därför ses som betydelsefullt, särskilt som utredningen betonar att en sådan markering om forskningens frihet också bör införas i grundlagen.

Även om man har anledning att se mycket positivt på utredningens förslag så finns det några saker som kan vara värda en mer djupgående diskussion.
Det huvudsakliga problemet kan som jag ser det sammanfattas enligt följande: Hur kan man försäkra sig om att universitet och högskolor inte kommer utnyttja den ökande autonomin till att försjunka i en självgod, stillastående, liknöjdhet? Eller uttryckt på annat sätt - är det yttre förändringstrycket tillräckligt stort för att inte autonomin skall komma att missbrukas?

Större kvalitetstryck
Ett problem är att i många av de utländska system som utredningen refererar till finns det ett betydligt större kvalitetstryck från studenterna när de väljer lärosäte. Dessa rankas ofta och lärosätena själva konkurrerar inte sällan genom att lyfta fram kvaliteten på sina lärare/forskare. Sådant ser man sällan i det svenska systemet utan här antas en examen inom ett område i allmänhet vara likvärdig var den än tagits alldeles oberoende lärosätenas och utbildningarnas faktiska standard.

I den mån olika lärosäten marknadsför sig till presumtiva studenter är det som regel helt andra saker än utbildningens kvalitet och lärarnas/forskarnas förträfflighet som framhålls.

Det kan, för att ta några aktuella exempel, handla om den omgivande naturen, om det spännande studentlivet eller om möjligheter till olika sportsliga aktiviteter. Fortfarande är den dominerande tendensen i Sverige att studenter väljer det mest närliggande lärosätet och sällan bryr sig om att i förväg informera sig om kvalitetsaspekter på utbildningen ifråga.

Ett andra förhållande som inger viss betänklighet är att det svenska akademiska systemet skiljer sig från till exempel det brittiska, tyska och det amerikanska genom sättet att rekrytera lärare/forskare. I dessa system är det närmast en regel att man inte rekryterar sina egna produkter, det vill säga de som genomgått sin forskarutbildning vid det egna lärosätet.

Akademisk inavel
Konsekvensen av detta är att man får ett ständigt tillskott av yngre lärare/forskare från andra lärosäten. Denna externa rekrytering bidrar till att förhindra att verksamheten stelnar genom att de nya ofta utmanar den på lärosätet etablerade lärar- och forskarkårens uppfattningar och synsätt. Den ofta förekommande internrekryteringen i Sverige innebär att de som nyanställs som lärare/forskare ofta redan är starkt insocialiserade i det tänkande som redan är etablerat.
Det är naturligtvis mest bekvämt för de etablerade lärarna att rekrytera sina egna elever som i huvudsak tänker likadant som de själva. Problemet är att det finns en risk att detta leder till vad som en smula vanvördigt brukar benämnas akademisk inavel vilket inte bådar gott för kraven på förnyelse och kreativitet.

Forskarnas autonomi
En tredje problematik som utredningen mera borde ha fördjupat sig i gäller de enskilda forskarnas autonomi. Man skriver visserligen att positiva åtgärder måste vidtas i syfte att främja den enskildes möjligheter att själv välja inriktning för studier, undervisning och forskning.
Problemet är att man inte hittar några konkreta förslag i utredningen på sådana åtgärder. Förslaget har alltför mycket tyngdpunkt på ökad autonomi för ledningen för universitet och högskolor och har i alltför liten grad behandlat den autonomi som enskilda lärare och forskare kan behöva.

Detta är inte enbart menat som värnandet av ett traditionellt akademiskt ideal utan enligt min erfarenhet behövs sådana individer för att skapa ett inre förändringstryck för att motverka likriktning och ensidighet.

Motstånd mot förändring
Organisationer i allmänhet och kanske universitet i synnerhet har en inneboende tröghet. Motstånd mot förändring är ofta starkt och det finns ofta en tendens att gynna insiders på bekostnad av outsiders vilket ofta leder till förstelning.

Även om det finns anledning att se mycket positivt på utredningens principförslag måste man ställa sig frågan om dagens svenska universitetsledningar kan leva upp de till krav som en ökad självständighet ställer.
Mina erfarenheter gör mig inte alldeles övertygad på denna punkt.

Bo Rothstein
professor
Statsvetenskapliga institutionen
Göteborgs universitet
68773
Mest läst