Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Civilminister Ardalan Shekarabi (S).

Öka kommunernas självbestämmande

Mer centralisering är inte nödvändigtvis den bästa lösningen på ökade skillnader inom landet.

I tisdagens DN (21/7) intervjuades civilminister Ardalan Shekarabi (S) om de växande klyftorna mellan landets kommuner. Skillnaden mellan centrum och periferi ökar. Det är inte bara det att mycket av den ekonomiska tillväxten är koncentrerad till storstäderna. Även inom länen har centrala orter och residensstäder dragit ifrån.

Att missnöjet växer i landsorten märks inte minst på SD:s starka stöd i många glesbygdskommuner. Att Sverige glider isär börjar med andra ord få politiska konsekvenser. Shekarabi går så långt i DN-intervjun att han menar att vi inte ska ta sammanhållningen i landet för given. Han pekar på att separatistiska rörelser vuxit sig starka i till exempel Storbritannien och Spanien.

Att det skulle föreligga någon risk för separatism är att dra händelseutvecklingen för långt. Däremot bör man ta tendensen på allvar. Civilministerns lösning är att minska antalet landsting och göra om länsindelningen. Han öppnar även för nya kommunsammanslagningar.

Att söka medicinen i ytterligare centralisering är tyvärr ett alltför vanligt svar i svensk debatt. För tänk om denna medicin i själva verket bidragit till sjukdomen? Kommunsammanslagningarna 1952 och 1962-74 decimerade antalet kommuner i Sverige, från 2498 till 284. Antalet förtroendevalda kommunpolitiker minskade som en följd av detta med tre fjärdedelar. Istället svällde byråkratin dramatiskt och idag är det inte ovanligt att tjänstemännen i praktiken bestämmer det mesta i en kommun. Följden har blivit ökad distans och anonymitet. I vissa fall har större enheter varit nödvändiga. Men mer avancerade uppgifter som upphandlingar kan också skötas i samverkan via kommunförbund.

Det har länge funnits en ideologiskt driven övertro på storskalighet i Sverige. Varför inte istället pröva den motsatta vägen och ge kommunerna mer makt att utforma sina egna lösningar? Förutsättningarna för svenska kommuner skiljer sig rejält åt och beslut blir ofta bättre om de fattas nära dem som berörs. Rovdjurspolitiken är ett typexempel på en fråga som i högre grad borde avgöras lokalt och regionalt. Här har regeringen velat gå i motsatt riktning, men lyckligtvis tvingats backa efter motstånd i riksdagen.

Regleringar kring bygglov och strandskydd borde också kunna vara en lokal angelägenhet. Man kan även tänka sig att ge kommunerna större möjligheter att hitta andra skattebaser än den kommunala inkomstskatten. Slutligen borde kommuner varken hindras eller tvingas till privata lösningar i välfärden.

Sverige behöver mer lokala experiment och konkurrens. Skillnader inom landet är i sig inte ett problem om de är uttryck för lokala initiativ. Ett problem blir de först när politiken utformats efter en enhetlig mall.

Mest läst