Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Tusentals demonstrerade för de dömda.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Åt vilket håll går Turkiet nu?

Fredagens domar i den stora konspirationsrättegången kan innebära slutet på kemalismen, men inte säkert slutet på rättsrötan.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Domarna som föll i fredags är en milstolpe i den sekellånga maktstrid som pågått i Turkiet. 364 höga militärer, ultranationalister och andra mycket inflytelserika personer i den turkiska statsapparaten stod åtalade för konspiration mot det styrande partiet AKP. Konspirationen som kallas Ergenekon efter ett urgammalt turkiskt epos om frihet och hjältedåd, hade som mål att tvinga fram ett maktskifte i landet genom omstörtande verksamheter riktade mot olika institutioner. Enligt åtalet rör det sig om både planerade och genomförda våldshandlingar som mord och bombningar. Sedan konspirationen avslöjades 2007 har en rad personer och ouppklarade dåd kopplats till nätverket. Polisen har upptäckt vapengömmor, dödslistor och platser där mordoffer dumpats.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan det styrande AK-partiet vann regeringsmakten 2003 har premiärminister Recep Tayip Erdogan och president Abdullah Gul utmanat den hittills förhärskande statsideologin baserad på landsfadern Kemal Ataturks idé om det moderna Turkiet, den så kallade kemalismen. Och sedan 2003 har planerna på en kupp smitts.

Kemalismen är den doktrin som styrt landet – oavsett partifärg eller ideologi på regeringsmakten – allt sedan statens grundande 1923. Landsfadern Kemal Ataturk ville se ett starkt nationalistiskt, västorienterat sekulärt Turkiet med Europa som förebild. Kemalismens främsta försvarare och garanten för dess fortlevnad har varit militären. Sedan statens bildande har militären genom regelbundna kupper ”återställt ordningen” när de politiska ledarna velat ändra kurs.

AKP är det mest framgångsrika partiet i att utmana kemalismen. Med sin moderata muslimska framtoning och reformvilja har det redan genomfört en rad förändringar landet. Men den avgörande striden har varit den om makten i kulisserna, den djupa staten. Det verkar nu som att den striden nått ett avgörande. Men att det skulle innebära slutet på rättsröta och informella maktapparater är långt ifrån självklart. Många Turkietkännare varnar för att AKP nu ersatt de informella maktstrukturerna i statsapparaten med sina egna i det dämpat islamistiska nätverket kallat Gulenrörelsen. Tvivel har också rests kring partiets verkliga vilja till avgörande reformer.

Till exempel har man, trots egen majoritet i parlamentet, inte förändrat den ökända paragraf 301 om brott mot turkiskheten.

Turkiet är inte längre bara ett land med stormaktsambitioner. Under AKP-styret har man tagit steget fullt ut och dominerar mycket av politiken i Mellanöstern. Utvecklingen i landet är därför av större intresse än rent inrikespolitiska maktkamper. Inte minst är relationen till EU starkt avhängig av landets demokratiseringsprocess. Fredagens domar påverkar inte den.

GP 24/9 -12