Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Åsa Foster | Man måste inte alltid tala om det

    Åsa Fosters fullfjädrade debut är in­kännande, stilsäker och skarp, skriver Ingrid Bosseldal om novellsamlingen Man måste inte alltid tala om det.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Noveller

    Noveller

    Åsa Foster

    Man måste inte alltid tala om det

    Forum

    ”Man måste inte alltid tala om det”, säger fadern till sonen under en bilresa tillbaka till prestige­internatskolan. Sonen biter ihop. Fadern vet hur jävligt det är. Han har också gått där, när han var ung. Men, som han säger, det handlar om inställning och en dag kommer sonen säkert att se tillbaka på den här tiden som den bästa i sitt liv.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Man måste inte alltid tala om det är också titeln på Åsa Fosters debutbok, en novellsamling som väl förhåller sig till sitt anslag. Det som sägs mellan människorna – som nästan rakt igenom uppträder i par, far-son, maka-make, arbetsgivare-anställd, etc – är sällan det som pågår. Ofta är det opassande, onödigt eller omöjligt att yttra, ja, kanske till och med tänka. Nästan alltid handlar det om makt. Den som har makt att definiera relationen har också makt att definiera vad som kan sägas. Någon gång handlar det i stället om att dölja eller glömma.

    Varje novell har sin komplicerande atmo­sfär; övertryck, undertryck, va­kuum. En kvinna som bedragits av sin man slår ihjäl en apa. En pojke som bevittnar en våldtäkt belönas för något han inte gjort. En nygift kvinna packar sin väska, passerar det höga skyddsstängsel som hennes man byggt kring deras hus och kör iväg.

    Åsa Foster ingick som enda debutant i det första numret av tidskriften Grantas svenska utgåva (utkom i våras). Redan där lovade hon mycket – vilket hon nu infriar. Man måste inte alltid tala om det är en fullfjädrad debut, inkännande, stilsäker och skarp.

    Miljön i novellerna är Sydafrika efter apart­heid. Ett land som författaren studerat och funnit kärleken i, och nu skickligt använder. I vissa noveller är Sydafrikas historiska ärr lika starkt närvarande som det bleknande ärret på en kvinnohals i en av novellerna. I and­ra är det mellanmänskliga snarare i högsta grad universellt.