Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Lars Strandberg

Åberg: Ministerposten togs bort när den behövdes som mest

Kulturkrönika

I Sverige är ett mycket stort och växande antal människor anställda för att hjälpa nyanlända med bostad, försörjning, språk, vård, utbildning och annat. Systemets strukturella välvilja är omfattande.

Däremot saknas en integrationspolitik. Trots att alla pratar bekymrat om segregation och integration finns ingen plan för hur det första ska kunna ersättas med det andra. När Stefan Löfvens regering tillträdde togs integrationsministerposten bort för att markera att frågan hädanefter skulle anses vara integrerad i allt annat. 

Det fanns också en idé om att inte peka ut några särskilda grupper som behövde integreras. Kanske hade det svenska samhället inte ens sådana kvaliteter att det var värt att integreras i det? Genom den strukturella välviljan skulle vi alla ändå på ett naturligt sätt integreras med varandra.

Just när vi som bäst hade behövt en femårsplan, eller tjugofemårsplan, för integrationen – när migranterna strömmade in i höstas – hade vi inget annat att komma med än välvilja och välgörenhet. Hållningen skulle kunna beskrivas som opolitisk eller rentav apolitisk, men de som öppnade gränserna utan rimliga kontrollmöjligheter gjorde ett politiskt val: de såg till att segregationsproblematiken accelererar.

Nu har vi kommit dithän att vi faktiskt måste fråga oss vad det är de nyanlända ska integreras i. Flera naturligt integrerande arenor som värnplikten, den gemensamma skolan och arbetsmarknaden utan utbildningskrav har avvecklats eller krympt. De självklara mötena blir sällan av. Det som var sant när folk flydde hit från Balkan gäller inte längre.

Avståndet har varit kort mellan att slå fast att vi alla är människor och att hävda att vi dessutom alla är likadana. I nyhetsflödet finns gott om exempel på att det senare inte stämmer. Värderingskonflikterna kommer sannolikt att öka och manifesteras på fler områden än i synen på kvinnors rättigheter.

För att hantera sådant krävs förstås att man erkänner existensen av skilda kulturella normer, men i stället har man gjort tvärtom och låtit allmän feel good-moral ersätta politisk strategi. 

Den ekonomiska välfärdskalkylen skymmer ibland den oro som gäller segregationens innehåll i form av synsätt och åsikter, där den tillit till både institutioner och medmänniskor som präglat det svenska samhället riskerar att övergå i misstro, misstänksamhet och institutionaliserat grupptänkande.

Nog innebär det en särskild prövning att Sverige som mottagarland värderingsmässigt ligger på längst avstånd från de länder vars medborgare vi tar emot. 

Efterlyses: ett minst sagt nyskapande integrationspolitiskt tänkande.

Mest läst