Orden har stor makt över vår verklighetsuppfattning. När den rödgröna oppositionen i går presenterade sitt förslag till förändringar i sjukförsäkringen skedde det med följande formulering:
"Vinner vi valet kommer vi direkt att avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen efter 550 dagar".
På stupstocken placerades den dödsdömdes hals för att bödeln skulle kunna hugga av huvudet. Något mera slutgiltigt är således svårt att tänka sig.
Vad är det då för "stupstock" oppositionen vill avskaffa. Under den senaste socialdemokratiska regeringen gjorde försäkringskassan en schematisk bedömning av alla långtidssjukskrivna efter ett års sjukskrivning. De som inte bedömdes bli friska inom ett år förtidspensionerades. I genomsnitt förtidspensionerades 140 långtidssjukskrivna varje dag och fick sin ersättning sänkt från 80 till 64 procent. "Utförsäkringen" skedde för att begränsa de skenande kostnaderna i sjukförsäkringssystemet.
Alliansregeringen har ersatt denna praxis med fasta tidpunkter för rehabilitering och prövning av arbetsförmågan. Under ett år är ersättningsnivån 80 procent. Därefter kan sjukskrivningen förlängas i ytterligare ett halvt år. Ersättningsnivån sjunker då till 75 procent.
Efter 550 dagars sjukskrivning görs en större systematisk genomgång av den sjukskrivnes hälsotillstånd och möjligheter. De som kan arbeta på något sätt överförs till Arbetsförmedlingen med de program och ersättningar som finns där. De som är för sjuka blir antingen förtidspensionerade eller återgår till sjukskrivning.
Detta är "stupstocken". En benämning som är sällsynt illa vald för en reform som ger långtidssjukskrivna nya chanser i livet innan de avförs från ett aktivt arbetsliv.
Oppositionens löfte att avskaffa "stupstocken" är dock inte så orubbligt som själva formuleringen ger sken av. Regeringens rehabiliteringskedja föreslås ersatt med "avstämningspunkter". Och någon evig sjukförsäkring utlovas inte. I stället skriver Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly så här på DN Debatt:
"Människor ska självklart kunna nekas sjukpenning, men bara om deras arbetsförmåga är sådan att detta är rimligt."
Om detta är alltså oppositionen helt överens med regeringen. Det som skiljer är att Sahlin, som står som huvudförfattare, uttrycker sig mera vagt och undviker att ta ställning till vad som är rimligt. I princip skall sjukskrivningen kunna pågå hur länge som helst. På sikt skall ersättningsnivån höjas till 80 procent under hela sjukskrivningen. Hur rehabiliteringen skall gå till och finansieras skall beslutas först efter valet. Och den som läser hela presentationen finner till sist en brasklapp:
"Vi vill vara tydliga med att flera av de förändringar vi skissar ovan inte kommer att vara möjliga att genomföra direkt efter valet ... Vi vill därför se en bred utredning."
Därmed har oppositionen egentligen inte lovat mer än att släppa taget om sjukförsäkringen. Det vore mycket beklagligt – för samhällsekonomin, men mest för dem som fastnar i passiv sjukskrivning. En bred socialförsäkringsutredning behövs – men inte som ersättning för handlingskraft och politiskt mod.
GP 20/1 -10