Ärren från åren på Vidkärr finns kvar

ANNONS
|

I femtiotalets Sverige var byggandet av välfärdsstaten i full gång. Det var en tid av sociala reformer. Men det fanns en annan verklighet som pågick parallellt med de stora projekten.

Göran Wall kom till Vidkärrs barnhem som fyra månaders baby, 1954. Mamman levde ensam och klarade inte att ta hand om honom. Under de närmaste tio åren följde en ständig omflyttning till olika barnhem och fosterhem.

- På Vidkärrs barnhem fick man vara ett år och sedan blev man överflyttad till ett annat barnhem eller en fosterfamilj. Fungerade det inte så kom man tillbaka och fick stanna ett år till. Jag var tio år när jag lämnade Vidkärr för sista gången.

ANNONS

Göran minns de stora grindarna. Runt områdets sju hus fanns ett två meter högt stängsel omgärdat med taggtråd.

- Vi bodde fyra till sex barn i varje rum. Det var tvåvåningshus, och på varje våning fanns två sovrum. Man bytte hus utifrån den ålder man var i. Klockan sju på morgonen kom en vårdare in och drog upp gardinen med en smäll. Och klockan åtta på kvällen släcktes ljuset.

Den som grät fick kompisstryk

Det kunde bo mer än hundra barn, i åldern ett till sexton år, samtidigt på Vidkärr. Det gällde att snabbt lära sig reglerna.

- Det gick inte att vara ledsen. Då fick man kompanistryk. Det var livsfarligt att visa känslor. Grät någon på natten så hoppade vi på honom direkt. Om man tillät sig att känna så bröt man ihop. Jag minns att jag inte ens lipade när farsan inte kom och hämtade mig för en helgpermis. Jag satt som enda unge och väntade en lördagseftermiddag. Inte en tår.

Göran kände sig helt sönderstressad. Ständiga miljöombyten, nya kontakter och en känsla av ensamhet och saknad gjorde honom aggressiv och destruktiv.

- Jag hade ingen självkänsla. Det enda jag lärde mig var att slåss och att inte vara rädd. Det kvittade om något hände mig.

ANNONS

Någon behandlingsstruktur fanns inte, menar Göran. Vidkärr var en förvaringsplats för barn. Vårdarna kom och gick. Tryggheten fanns hos de kamrater han hade.

- Jag blir upprörd när jag läser på skylten under statyn vid ingången till Vidkärr. Att vi skulle ha fått omsorg och omtanke är inte sant. Personalen hade ingen utbildning, de visste inte vad de skulle göra med ungarna. Jag blev medicinerad med lugnande medel som orsakade EP-anfall. Vi var försöksdjur.

Förekom det några övergrepp från personalen?

- Vi blev inlåsta, de kopplade polisgrepp, tryckte ner oss och satte sig på bröstet. Det förekom alltid tjyvnyp. En lärare ryckte en kamrat i örat så huden sprack. Jag själv blev nerslängd från andra våningen och hade stora rivmärken på armarna. Men om detta går inte att läsa i journalerna.

Flyttade hem till sin pappa

1964 kom Göran till ett fosterhem i Östergötland. Han fick slita på bondgården, och trots att han inte trivdes så bestämde han sig för att stanna kvar då alternativet var ungdomsvårdsskola. När han var sjutton år flyttade han hem till sin pappa.

Den allvarligaste kritiken riktar han i dag mot socialtjänsten som inte utövade tillsyn och utbildade dem som jobbade där.

- Dessa sjutton år med familjen Socialtjänst har skapat mig. Jag var ett försvarslöst barn när jag kom till Vidkärr. Jag har aldrig kunnat känna tillit och fullt ut släppa in människor i mitt liv. Så mycket har försvunnit för mig.

ANNONS

Vad skulle de gjort?

- De skulle ha letat upp ett fosterhem till mig direkt och kollat att jag hade det bra där. Alla fosterhem är inte dåliga.

Revanschlust har varit en drivkraft för Göran. Han utbildade sig till förskollärare. Sedan tio år jobbar han fackligt för Lärarförbundet.

- Vissa dagar känner jag mig stolt över att jag klarat mig, men förr har jag haft tankar om att ställa mig på Drottningtorget och hälla bensin över mig. Men jag vill fightas istället, för mig och mina kamrater som inte finns i livet längre..

Vad önskar du att staten ska göra nu?

- Jag har inga större förhoppningar. Många som kan berätta skäms över sin tid på barnhem, många orkar inte bli ifrågasatta, många har dött. Jag skulle vilja få psykologhjälp och jag skulle vilja få ett skadestånd för de förslitningsskador jag fick på bondgården.

ANNONS